hej läsare. jag har suttit och funderat ett tag. balen igår var hemsk för mina armar var kolossala och benen var, fyfan. jag har under många dagar under de senaste månaderna funderat på andras kroppar istället för min och jag blir ständigt påmind av nära att det faktiskt inte spelar så stor roll hur stor omkrets det är på mina armar. jag vill bara inte vara stor, så blir jag påmind om att jag inte är det. rädd. jag är så rädd. se det som att du försöker skrämma bort spöket från ditt rum som egentligen inte ens finns. den har så lätt för sig att komma tillbaka, måste alltid påminna mig genom att gå till stolen och se att det inte sitter något spöke där. Jag är bara för rädd ibland för rädd att hitta dedär spöket.

jag tar studenten om två dagar, det betyder att jag blir vuxen. jag har tagit körkortet. jag är duktig, jag är bra.

Spring tills du går bort
 
Emmy Bjurman

Hej.
Jag tror att jag kommit på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag vill bli ett moln, ett moln fullt med tankar istället för regndroppar. Jag ska också få cirkulera i något sorts ekosystem så mina tankar regnar ner då och då, när jag blivit proppfull med dem. Då faller de ned, men ångar snart upp igen tillbaka till mig. Då har det blitt nya tankar som jag ska analysera innan de återigen faller ned. Jag vill bara sväva, inte ha någon fast och bestämt kroppsform. Jag vill inte bli styrd av mina ben och armar eller fundera över min mage, bara sväva i himlen. Kolla på alla andra där nere, när de har sina vardagliga problem och ickeproblem.

”jag saknar den gamla Emmy. Jag hoppas att hon kommer tillbaka”

”Du ser ju ut som när jag var ung, större bröst på ryggen än där de egentligen ska bukta ut”

”Det kommer ingenting gott från ditt spöke. Det som är gott det är du, och jag hoppas att du fortsätter kämpa”

”Trots att vi jobbat med er om detta sorgliga ämne har det varit ett nöje att få göra det.”