Born Free - M.I.A(MAYA)

Fotboll var någonting som alla sysslade med och det var någonting man mer eller mindre skulle göra och så var det bara. Jag tror jag var runt sju år gammal då jag stod på en fotbollsplan för första gången. Jag minns att jag var nervös över vad fotbollstränarna skulle säga och om jag skulle få spela med laget. Hur jag skulle kunna bli en av tjejerna i laget och vad man skulle göra på planen. Tankarna från dendär dagen har verkligen etsat sig fast. När jag kom dit med min kompis som hade rekommenderat mig att fara så hade träningen redan börjat. Tjejerna sprang omkring på straffområdet med bollarna puttandes framför deras fötter. Mer än så minns jag inte av min första träning, men jag fortsatte och spelade i IFK Anderstorp i ca fyra år.

Jag tror att jag bestämde mig för det direkt, att jag hade sämre bollkontroll än de andra tjejerna och att jag aldrig skulle bli lika duktiga som dem. nu kan jag inte riktigt förstå varför jag såg det som en omöjlighet till att bli duktig genom att öva och att träningarna faktiskt var till för att övas på. Jag såg det verkligen alltid som någon tävling, eller att träningarna var där man skulle bevisa någonting. Jag var nog redan då duktig på att se mig själv som ett offer; den som inte kunde någonting och som den utan potens till utveckling. Denna påverkan på självförtroendet var någonting som kom med fotbollen och jag tror att jag oftast tyckte att det var jobbigt att fara på träningarna och jag var aldrig så hemskt glad efter träningarna. Jag var bekräftelsesökande och jag kan inte säga att jag minns att jag fick så mycket beröm. Jag ville alltid bli duktig men jag såg aldrig någon chans till att bli det. Jag ville inte sluta fotbollen men jag ville inte vara så dålig som jag var. Jag kan fortfarande få dendär obehagliga känslan jag kunde känna före träningarna då jag tänkte på att jag inte ville göra bort mig, att jag inte ville att killarna från skolan skulle titta på då vi spelade och rädslan över att få kommentarer på skolan nästa dag. Att jag funderade så mycket redan då, att jag funderade så mycket över vad andra tyckte om mig. Jag funderar fortfarande om jag inbillade mig att klasskompisarna skrattade när de pratade om mig och mitt sätt att spela fotboll. Inbillade jag mig eller snackade de faktiskt skit om mig ibland? Kommenterade de mig bakom min rygg eller var det bara jag som såg mig själv som ett offer? Jag måste i alla fall ha varit envis för jag fortsatte att spela fotboll och jag började till och med spela som målvakt. Det var roligt att stå i mål, men lika så där så var jag rädd för kommentarer och målvakten syns så det är lätt att ögonen faller på den spelaren. Vad svagt mitt självförtroende blev under låg och mellanstadietiden. Att gå omkring och ständigt vara rädd för vad det ska komma för klankande påpekanden och att vara rädd för att bli utskrattad gör ju att självförtroendet blir svagt.

När jag gick i sexan så funderade jag över att byta lag. Det blev nog färre spelare i hela klubben och jag var på något konstigt sätt sugen på att satsa lite mer på fotbollen. Alternativet jag hade att gå på var ett lag som befann sig på relativt nära träningsplaner och träningslokaler. Jag minns att jag såg upp till tjejerna som spelade i det laget och när vi mötte dem förlorade vi alltid med stora marginaler. Framför allt tyckte jag att det var coolt att klubbens damlag som spelade i allsvenskan. Så jag bestämde mig för att byta lag till Sunnanå. Det blev en stor omställning för mig när gällde uppmärksamhet, lagkamrater, träningar och personlig engagemang. När det kom till tränarna så fick jag så mycket positiv uppmärksamhet att jag bara ville träna mer och mer, få mer beröm, känna mig mer duktig för jag älskade verkligen att känna mig duktig. Vi hade en målvaktstränare då jag började och som stannade kvar för att träna oss i ca två år. Denna tränare än nog en utav de personer som har förändrat en stor del av min personlighet. Han gav mig så otroligt bra självförtroende och hans engagemang i min utveckling var någonting jag ofta knappt vågade tänka på, för den var enorm. När det kom till lagkamraterna var det mer eller mindre svårt att smälta in. Flickor som är elva och tolv år är aldrig lätt att läsa av och deras pakter är svåra att bryta. På något lyckligt vis kom jag in i laget och jag har nog aldrig haft så roligt någon gång som när jag fick träna med tjejerna. Med tiden så utvecklades jag inom målvaktstekniker och jag hade som sagt en målvaktstränare som verkligen ville göra mig till den bästa. På ett år hade jag utvecklats otroligt mycket och det var nog på grund av att jag kände mig trygg på träningarna, trygg med min tränare och jag kände även ett ansvar som målvakt. Nu när jag var den enda kvar så var det alltid jag som skulle stå på matcherna och det var alltid viktigt att jag var på topp och än så länge hade jag hållit måttet. Jag hade emellertid ett dilemma som nötte sig i min kropp nu och då; min kondition. I laget så jämfördes det säkert ibland när det kom till kondition och fysträningar och det  kändes ibland som att många inte ville utsättas för att vara den som hade sämst kondition eller var svagast. Det var i alla fall för mig, svårt att se dessa fysträningar som någonting förebyggande för laget och någonting som hela laget tränade för att bli bättre inom. Jag såg detta istället som ett tillfälle att jämföras och känna mig som den med dåligast kondition. Så sa jag en gång när jag joggade bredvid några lagkompisar: Jag skäms för att jag har så dålig kondition. Som svar på detta fick jag från en lagkamrat: men du är ju målvakt, då behöver du inte ha bra kondition. Det har alltid varit någonting speciellt för mig när personer i min omgivning talar om för mig att jag inte kommer att klara av saker, eller att jag inte behöver kunna. Det har då blivit någonting som triggat igång mig till att klara av, klara av just det som berättats att jag inte behövs eller inte kommer klara av. I detta fall blev det att jag ville få bäst kondition och bli minst lat, minst. Jag minns när jag klarade av att springa broarna runt första gången. Det var en gång då vi skulle ut och springa med laget och jag såg det som en ren omöjlighet att jag skulle klara av att springa så långt. På något vis gjorde jag det, koncentrationen på att jag inte skulle klara av det gjorde mig peppad till att bevisa att jag skulle klara av det.

Jag ville bli bäst och jag ville att folk skulle höra talas om att jag var duktig, men jag var alltid rädd samtidigt för att få kommentarer över hur jag spelade, vare sig det var konstruktiva eller om det var enbart negativa. I efterhand kan jag tänka mig, att jag var ett känsligt barn som brydde mig mycket om vad människor tyckte om mig, vad det sa om mig och vad de sa till mig och med det så var jag kanske inte annorlunda behandlad än någon annan, bara känslig.

när jag var i mitt esse i fotbollen så blev jag uttagen till Zonläger (ett läger för unga fotbollsspelare med talang som senare ska plockas ut av tränarna för att tillslut bli ett länslag som ska spela mot andra länslag) och detta var ju en utav mina stora drömmar i livet. Zonlägren kunde vara några gånger per säsong och för varje gång så plockades det ut de spelarna som hade gjort bra ifrån sig på lägren. Det blev alltså färre och färre spelare för varje läger som passerade. Jag har nog aldrig varit så motiverad som jag var under denna ”zonlägerstid”. Jag minns att det var en tid då jag vågade öppna mig mer när det kom till den hårda mat och träningsvanan för att jag hade en ”bra anledning” till det. Att öppna mig menar jag då att jag vågade prata med mina föräldrar om det mer, gav mig själv beröm och jag frågade även hur jag skulle göra för att bli så vältränad som möjligt. Jag bestämde mig direkt för att sluta med godisätandet och att jag skulle börja äta nyttigare och träna mer var i prioritet ett. Vi var många tjejer frånbörjan, säkert runt hundra stycken. Jag kan dock inte riktigt minnas hur många målvakter vi var, men fan vad spännande det var. Det kändes så otroligt viktigt helt plötsligt och jag började våga drömma om att jag faktiskt skulle kunna elitsatsa. På zonlägret var jag väldigt pratglad och öppen, social och motiverad till att träna, träffa nya kompisar som man hade fotboll som gemensamt intresse med och så ville jag verkligen inte få stämningen till att vi blev tävlingsinstinktna individer, nej jag ville att vi skulle ha roligt tillsammans och inte se varandra som fiender. Förvånad blev jag nog varje gång jag fick hem ett brev där jag blev tillkallad att vara med på nästkommande zonläger. Jag tror inte att jag var ensam om det, men pressen och ångesten över att inte prestera det bästa var någonting som välde över. Jag gick och var orolig hemskt ofta och jag kände aldrig att jag hade gjort bra ifrån mig på lägren. Jag minns att jag ville överaska till nästa läger, utvecklas fort som attan och bli den som alla gapade för, blev imponerade av. Så stora mål och krav som jag ställde på mig själv och så mycket jag ville, utan en tanke på att det kanske krävdes övning. Tålamodet har jag aldrig haft och speciellt inte när det kommer till mig och att läras. Jag har aldrig sett det som en möjlighet till att bli bättre i någonting som jag från början är dålig på. Vilket är helt orimligt att göra eftersom att ingen kan vara bäst direkt. Så jag kände i alla fall efter varje läger att det skulle vara det sista, att jag inte levererade tillräckligt. Jag förstod nog aldrig riktigt, trots mina drömmar, att jag var duktig. Duktig är nog någonting som aldrig riktigt fallit sig in i mig att jag är och när jag tänker på hur det skulle vara ifall jag någon gång kände att jag var duktig på någonting så känner jag mig så otroligt tillfredsställd. Lika tillfredställd som när jag ställt mig på vågen och sett att jag gått ner i vikt. Det var i alla fall vad som hände under denhär tiden. Eftersom att det var acceptabelt att träna mycket under tiden då jag fokuserade på att komma med i länslaget så gick jag också ned i vikt, åt för lite gent emot vad jag tränade helt enkelt. Jag blev så motiverad till att leverera när jag fått ett brev att jag kommit med till nästa uttagning, att det kanske rent utav blev för mycket träning för mitt eget välmående. Jag blev till och med sämre faktiskt. På grund av att jag tränade så mycket som jag gjorde, så var det jobbigt för mig att hålla uppe koncentrationen en hel match. Koncentration är någonting som alltid är viktigt att ha som målvakt och som fotbollsspelare överlag och om man inte har det, så spelar man sämre. Så då kan du ju nästan se framför dig hur det blev med mitt självförtroende. Precis som att man repar inför en konsert för att bli bättre eller att man vilar för att bli frisk så blev det istället motsatsen till vad man hade förväntat sig: repen gjorde att du blev sämre på konserten och vilandet gjorde att du blev mer sjuk. Ju mer jag tränade, desto sämre levererade jag på träningar och på matcher. Jag orkade inte anstränga mig lika mycket på fotbollsträningarna för att jag hade sprungit och cyklat före. Jag orkade inte spela på matcherna för att jag stigit upp för tidigt, dålig sömn, rört mig för mycket i förhållande till vad jag stoppat i mig. Detta var ingenting jag förstod då och det var definitivt ingenting som jag ansåg hade något samband. Jag klandrade snarare mig själv att jag tränade för lite, att jag var ofokuserad och hade slutat utvecklas, att jag blivit sämre och sämre på grund av min lathet, vilket ledde till att jag tränade ännu mer. Så det var väl någonting som ökade med tiden, behovet efter att få känna sig duktig i någonting eftersom att det gick sämre och sämre i fotbollen. På den vägen hittade jag löpningen, det som jag aldrig vågade göra tidigare på grund av rädslan känna hur dålig kondition jag hade, men så kom upprättelsen, jag ville känna mig duktig på att springa, jag ville lära mig löpa långt och länge. Detta får mig plötsligt att tänka på dedär nedrans schemat vi fick av tränarna på zonlägret. Vi satt i omklädningsrummet på norrvalla och hade ett kort snack efter en träning. Under snacket talades det om att det är viktigt att träna för att hålla uppe konditionen och att vi måste lära oss att få in träningen som rutin i vardagen, trots att det inte är fotbollsträningar. Så vi fick ett schema där vi skulle skriva upp hur mycket vi tränade själva utöver fotbollsträningarna. Jag fick ju panik, aldrig att jag tränade själv sådär, inte regelbundet i alla fall. Jag krävde en förändring hos mig själv, det skulle bli ändring på mina träningsvanor. Så det var framför allt detta som fick mig att fundera över löpning. Någonting jag kan tänka på nu i efterhand är att jag tog allting så allvarligt och personligt. Ifall tränarna på zonlägret talade om mat och vad som var bättre/sämre att äta så tog jag det som att de pekade ut mig som den med dåliga matvanor. Jag ville aldrig mer äta det onyttiga som talades om och det var då jag uppmärksammade att frukt och grönt nog var det enda nyttiga som gick att äta. Frukt, grönt och bönor.

Jag märker att jag hoppar mellan olika tidsperioder av mitt liv, vi återgår till då jag började inrikta på löpandet. Det är ångestladdat löpningen, någonting så otroligt ångestladdad. Mesta dels kanske för att jag kände sådan prestationsångest när jag löpte första gångerna och även att det aldrig varit någonting jag känt mig säker på. Jag kan helt plötsligt stanna, inte förstå meningen med att löpa. Jag kan helt plötsligt inte orka, syret i lungorna tar slut och tankarna slutar fokusera på att komma framåt, för mycket funderingar på vad jag egentligen skulle kunna göra, vad jag egentligen skulle kunna vara. Det var en tävling med mig själv att ta första stegen, första gångerna. Jag älskade att hitta musiken att löpa till, räddningen var då det var en låt som fick mig fokuserad och motiverad till att springa. Sedan efter en tid då jag kämpat med mig själv och krigat med min ork så blev det mindre jobbigt och mer roligt, mer drivande och till sist fantastiskt. Det var fantastiskt att löpa, befriande och vackert. Det som även var så underbart med löpningen var ju att jag inte kunde förstöra för ett lag som jag däremot gjorde i fotbollen.

Så jag tappade greppet om fotbollen och slutpunkten var nog när jag inte längre fick något brev från Länslaget. Sista gången jag tränade med tjejerna som skulle tas ut till länslaget var då vi värmde upp till en träningsmatch mot ett Skellefteålag där de flesta tjejerna var något år äldre än oss. Natten före träningsmatchen låg jag sömnlös av nervositet och skräck. Livrädd var jag för att visa hur dålig jag var på fotbollsplanen, rädd för att göra bort mig och rädd för att lagkamraterna skulle bli besvikna på mig. På morgonen hade jag svårt att koncentrera mig för att få i mig gröttallriken och cykelturen till Norvalla funderade jag mer på att cykla hem än att försöka fokusera på att spela fotboll och bara gå ut för att göra mitt bästa. Väl framme så värmde vi upp och redan då kände jag mig yr. Försökte vara glad, känna laganda och att jag faktiskt var där av en anledning och inte bara av ren tur. Jag hade trots allt blivit uttagen till de tre bästa målvakterna i länet. Jag tror att jag på något vis ändå tog mig i kragen de sista minuterarna, att jag förstod att jag kunde leverera bara jag ville, men för att göra det så behövde jag få i mig energi med tanke på hur yr jag var. Tjejerna och jag gick in för att äta och under måltiden så krigade tankarna över om jag skulle klara av matchen eller inte. Jag blir så less då jag tänker på att jag så länge av mitt liv krigat med mig själv, aldrig varit överens med mig själv och aldrig heller kunnat vara nöjd med ett beslut jag tagit. Efter maten så vandrade vi ner till fotbollsplanen och mina magsmärtor som berodde på nervositeten störde min koncentration. Det var nu jag gav upp igen, på planen då vi värmde upp, minuterar före matchstart gav jag upp, svimmade då jag slängde mig efter en boll. Vad jag svimmade av vill jag egentligen inte veta, men det är samtidigt svårt för mig att glömma. Jag gick av planen och ställde mig aldrig på den igen. Så det var väl så det tog slut för mig med fotbollen, i alla fall i tanken. Nog har jag varit på träningar efter dedär och nog har jag försökt motivera mig själv och försöka se det som någonting roligt, men inte fan är fotboll roligt längre.

Jag hittade någonting som jag kunde träna själv istället, någonting som motiverade mig mer och någonting som jag fick kickar av. Det var vad löpning var för mig, en kick. Jag har förstört fotbollen omedvetet och om jag ska gräva riktigt djupt ner i det vet jag inte om det någon gång har varit roligt. Det har varit kul att träffa nya människor, samlas för att umgås, spela boll och självklart har det varit fantastiskt då jag räddat ett skott. Det har varit stunder då jag velat gå tillbaka för att satsa igen, sett det som en möjlighet att utvecklas. Det är nog inte förrän nu, arton år gammal som jag bestämt mig för att fotbollen är ett avslutat kapitel, men jag måste varje dag påminna mig själv om att inte älta det, att inte ångra längre utan att istället lära mig av de misstag jag gjorde. Misstagen som att jag ställde för höga krav på mig själv, att jag inte hade toleransen mot mig själv, att jag tog allt så personligt och att jag tog allt på så stort allvar.

Jag lever bara en gång, så varför inte göra det ordenligt.