Nu i efterhand kan jag tänka på hur fantastiskt det faktiskt var, att vi umgicks varje helg. Det var någonting som föll sig in i det naturliga, att vi spenderade tid med varandra någon dag, varje helg. Det jag också kan tänka på nu i efterhand är så fruktansvärt sorligt det är att människor glider isär och tappar greppet om varandra när man tidigare haft varandra så otroligt tätt. Helst skulle jag nog vilja undvika att ta upp er överhuvudtaget, för mig är det alldelens för känsligt och dessutom så känner jag så mycket ånger över saker jag gjort, över saker som hänt och över saker jag inte gjort. Det är bara det att det är omöjligt för mig att inte ha med er i boken, för ni har varit och, om man ska dramatisera det, är ni ju det såklart fortfarande. Var ska jag börja…? Jag börjar från slutet. De flesta utav er har nu flyttat från staden i föddes och växte upp i men några bor ännu kvar. Vi hamnade aldrig i gräl eller i otrevliga diskussioner, så det var ingenting sådant som gjorde att vi tappade kontakten. Det är inte heller flytten som gjort att vi tappat kontakten, utan en stor del av varför vi gjort måste jag faktiskt skylla på mig, på mig och mitt beroende. Jag har medvetet undvikit vänner mer och mer på senare tid för att jag gruvar mig inför situationerna då det ställs fram nötter, popcorn och godis på borden. Likaså när det planeras middagar tillsammans eller födelsedagar. Det har nämligen hänt några gånger att jag fått för mig att jag ska tillfredsställa andra genom att bevisa för dem att jag inte har några som helst problem med att äta längre, så då har jag istället för att undvika snacks och sådant, så har jag vräkt i mig hela skålar. Jag har dessutom rubbat mina planeringar då jag umgåtts med vänner vilket gjort att jag blivit stressad, okoncentrerad och nervös inför nästkommande dag som jag vetat skall komma att utnyttjas extra mycket till träning. Tänk dig Skalman och hans mat och sovklocka, en sådan hade jag och den skulle snart bli svår att undvika. Ifall det hände någonting, att jag inte hann träna då jag skulle, eller att jag inte åt den tiden jag skulle äta eller att jag, för någons skull, åt den tiden jag inte vanligtvis skulle äta, så förstördes hela dagen. Ilskan är vacker och enorm. Så det var även det som hände efter att jag vräkt i mig en skål med nötter för mina vänners skull. Nu vet jag, att inte fan blev ni gladare för att jag vräkte i mig en skål med nötter och sen såg ni inte en skymt utav mig på flera månader. Det vägde väl också in att jag inte riktigt kände att jag passade in längre, jag hängde inte med ert liv och jag tyckte inte att saker var roligt att göra längre. Det var helt enkelt så otroligt mycket mer tillfredställande att träna ifred, utan krav att passa in, utan krav på att vara trevlig eller att prata och hålla i trevliga konversationer. Före denna hets med att undvika vännerna för rädslan och före hetsen att äta för att göra vännerna trygga med mig så hade jag då berättat för mina fyra närmaste om min situation. ”Största steget är att erkänna det för sig själv”. Fan, jag tror jag gjorde det för tidigt, jag tror jag ännu en gång försökte vara så klok och duktig som möjligt, men det som kom ut från min mun var inte var jag i huvudet tänkte. Så här var det i alla fall.
Jag hade suttit hemma efter ett möte på bup och bestämt mig för att berätta, släppa på det och tillåta andra få höra om min vackraste och största hemlighet. Den jag lovat mig själv att behålla för mig själv och aldrig någonsin berätta det för någon. På bup hade vi talat om det och där rådde Mathilda mig att jag skulle skriva ned på ett papper vad jag ville få sagt. Det jag skrev på papperet var vad jag tänkte skulle kunna låta rimligt, vad som skulle kunna vara någonting som liknar en ätstörning, men jag själv ville bara gömma mig och ha min hemlighet för mig själv. Det var ett krig även här, skulle jag berätta eller inte? Men jag hade väl på något vis bestämt mig och jag var less på att tveka så jag skyndade mig att berätta för fyra utav mina närmaste vänner att jag hade någonting viktigt att berätta för dem och att vi därför skulle träffas någonstans där vi kunde tala enskilt. Så vek jag ihop dendär lappen, den som hade fakta och personlig underskrift om min hemlighet. Än så länge var det bara två kvinnor på bup som visste att jag hade anorexi, mina föräldrar hade nog börjat inse det och sen var det ingen mer. Vad jag själv vet om anorexi och vilka problem jag har, så hade jag på den tiden ingen aning. Eftersom att jag ännu levde i dendär uppbyggda världen jag skapat och inte ens en tanke på att bryta mina tankar och vanor. Det är jobbigt att skriva det såhär på ett sätt, för självklart visste tillexempel mina systrar vad jag gjorde, saken är bara det att det ibland kan vara befriande att stoppa in beteenden i fack. Precis som när jag bestämde mig för att döpa min anorexi till någonting och precis som det kan vara befriande för föräldrar med ett barn som är sprattlig och galen, att få diagnosen ADHD. Jag vet inte riktigt vad jag ska få ut av att skriva detta men det känns i alla fall så otroligt kantigt att skriva: ”Ingen visste om att jag hade anorexi”. För självklart såg mina närmaste vad jag gjorde, i stora drag i alla fall, och självklart såg de att jag gick ner i vikt. Det var kanske därför min storasyster grät så mycket då jag berättade för henne, erkände för henne vad jag sysslade med och att det faktiskt fanns ett ”namn” för det. Jag tror att hon hållit inne så mycket känslor så länge, att allt vällde ut på samma gång då jag erkände för henne vad jag höll på med, istället för att ljuga för henne. Jag läste upp samma brev för henne som jag några dagar senare ska ha läst upp för mina närmaste vänner och jag tror faktiskt att hon kände en liten lättnad att jag vågade berätta. Det var nog en utav de känslorna som mina vänner också förklarade då jag berättade, det var i alla fall vad som de sa. Vi satte oss på verandan hos en utav de flickor jag mer eller mindre sett som min storasyster. Och så satt vi oss ned alla fem och jag vet faktiskt inte om de visste vad jag skulle ta upp. Tre flickor och en pojke satt och tittade på mig samtidigt som jag läste upp dendär lappen. Nu kan jag också tänka ibland, att alla tre flickorna kände igen sig i vad jag pratade om, att de upplevt kraven på utseendet de också och dendär ångesten över maten. Jag kan också skämmas, skämmas för att jag på något vis utnämnde mig till att vara sjuk, men jag vet också att jag inte gjorde det för prestige över att jag gjorde någonting imponerande, nej jag gjorde det för att jag hade lovat mig själv att jag göra slut på spöket i skallen min, så jag kunde njuta av min familj och mina vänner igen. Man kanske till och med kan säga att jag gjorde det för självrespekten. Någonting som förvånade mig så mycket var då ni berättade att ni redan visste, att ni hade provat ringa upp till lasaretten för att be om råd, vad ni skulle göra och vem ni skulle kontakta för professionell hjälp. Jag trodde att detta skulle vara öppningen till en starkare vänskap och att jag skulle bli mer tillfreds med mig själv. Jag behövde inte ljuga längre och mina vänner skulle inte längre skulle behöva fundera. Det blev på något sätt fel ändå. Fick prestationsångest, identitetsförvirring och känslan att jag ljög om att jag hade ätstörning började bubbla inom mig. Eftersom att jag inte hade accepterat det än, inte riktigt erkänt för mig själv att jag led av anorexi så blev det istället för ett erkännande för mina vänner så tänkte jag att jag ljög för dem och att det bara var någonting som läkarna på bup hade sagt åt mig att jag led av. Så det blev ett krig i huvudet, kunde jag äta framför mina vänner eller kunde jag inte? Ville jag äta framför mina vänner eller ville jag inte? Trodde de inte på mig ifall de skulle se mig äta? Ville de att jag skulle äta med dem så jag kunde visa friskhetstecken?
Jag lyssnade nog helt enkelt inte på mina vänners ord, för där fanns det så mycket kärlek och förståelse som det går att finna. Mina vänner ville och vill nog bara att jag ska må bra och att jag ska trivas med mig själv. Tragiskt är det att jag otrivdes så mycket med mig själv i deras närvaro att jag slutade helt att vara med dem. Jag lovade mig själv att inte umgås med mina vänner och att jag skulle bli en enstöring för då behövde andra inte plågas av min plåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar