Reminders of Then - Kimya Dawson

Jag minns det som om det var igår, ifall man ska använda en kliché mening för minnesbilder. Hur hon stod där på stranden, vig som ett gummiband var hon. Hur hon hoppade och hjulade omkring på stranden och så lycklig jag var att hon var med oss. Idag så vill jag höra hennes skratt igen, det som gjorde mig avund men också lycklig, lycklig att få inspireras och få uppleva dagar med henne, och idag vill jag inte känna någon avund, ingen inspiration, bara glädje. Den sommaren på det året som jag skulle fylla tio, den sommaren ville jag vara hon, tala som hon, skratta som hon, leva som hon. Flickan var och är en släkting till familjen som hade kommit på besök från södra Sverige. Jag har nu i efterhand funderat mycket vad det var som gjorde mig så galen i hennes sätt att vara, vad det var som gjorde mig så villig till att förändras och bli som hon. I skolan får jag läsa att det är just vid åldrarna tio till tolv som barnet funderar mycket över sitt liv och även över andras och på något sätt gör det mig tillfreds med att det är så, så jag väljer att ha den förklaringen till mig själv. Det kan väl sägas litegrann som så; att medan de fanns dem som hade sina föräldrar eller kanske någon popstjärna som idol och förebild så hade jag min släkting som var vig och lycklig, glad och fantastisk. Jag vet inte hur det kunde vara så att jag visste men jag gissar att jag hade om det hört på reklam, film, tv eller av mina föräldrar: man blir mager om man inte äter. Jag tar upp detta ämne för att det var en utav de saker som jag snappade upp av henne. Hon petade nämligen i maten, åt väldigt lite och hon valde också bort sådana saker som mjölk och smör (medvetet eller omedvetet från hennes sida kan jag aldrig vara säker på, jag vet bara att jag ville göra samma sak). Nu vet jag att när jag såg saker hon gjorde snappade jag upp dem och ville göra samma sak och en utav dessa saker var petandet i maten. Kanske var detta början till alla mina tvångstankar och matvanor, eller så var det bara en idé som kom och försvann, men den ska dock ha kommit tillbaka en stund senare och då stannade den nog lite längre än vad många förväntat sig. Jag har faktiskt aldrig kunna svara på den frågan som ofta har ställt av de professionella som frågat: när började denna ätstörning? Istället för att svara så börjar jag prata, göra det jag är bra på. Jag har alltid varit duktig på att prata, vare sig det varit väsentligt eller ej så har det ändå varit någonting jag alltid varit duktig på. Dock är det någonting som jag mer och mer fått glida undan med i många situationer i samhället. Sen helt plötsligt, när jag pratar mindre så pratar jag för lite, jag har helt plötsligt blivit en dryg tölp som dessutom har lite för goda tankar om sig själv. Ja det är mycket som virvlar i huvudet och det är mycket som kan komma ut i sammanhang då jag märker att jag får tiden till att tala. Jag har nämligen blivit rädd för samhället, rädd för att inte följa samhällets olika oskrivna regler och koder. Efter att ha analyserat mig själv i så många år som jag faktiskt gjort, så har jag blivit duktig på att avläsa mig och även att förstå mig själv i olika sammanhang och varför jag beter mig på olika sätt. För mig har det blivit en självklarhet att jag inristat jantelagen inuti mig. Så nu har jantelagen blivit någonting som jag mer och mer är emot. På något vis så har det blivit mitt motto, att istället för att följa jantelagen göra allt som jantelagen säger att man inte ska göra. Jag kan nästan bli vansinnig när jag läser detta bekräftande om hur man ska bete sig, uppskrivet på en punktlista. Att man inte skall tro att man är något, att man inte ska tro att någon bryr sig, att man icke ska tro att man kan hjälpa någon och så fortsätter den med andra påståenden. Mycket av detta motto tror jag har hjälpt mig att våga förändra mitt liv, våga förändra mina vanor och alla mina tvång. Att jag på något vis har fått en drivkraft i motsatt riktning, från detta spöke. Var därför förberedd på att jag är ärlig då du frågar mig hur jag mår, att jag kanske stannar upp och tänker efter och sedan kommer med ett brutalt svar och detta bara för att få spöket att känna sig blottad och ovälkommen. Så det enda jag kan svara då någon frågar mig om när detta började är att beskriva hur känslorna kontrollerat mina val i livet och hur jag tänkt så många gånger. Vilka som inspirerat mig, vilka jag avundat och vilka som drivit mig framåt i både gott och ont. Även hur jag mått och mår med mig själv och med det kanske med det ge dem/er ett litet hum om, varför jag vänt mig till att maten är det stora problemet i mitt liv.