En dag på vårkanten av första året i gymnasiet, då solen börjat värma huden och vinterkläderna börjat packas ned i förvaringslådor så berättade Mathilda för mig att hon skulle sluta på Bup. Jag skulle alltså inte få fortsätta gå till Mathilda och prata, få stöd och pepp till livet. Det hade hon nämligen fått mig till att bli, peppad inför framtiden och det kändes ogreppbart att en människa som henne skulle försvinna från mitt liv. Jag som öppnat mig för henne så otroligt mycket trots min vilja, hon som förstått mig trots att jag varit så lögnhalsig och otacksam. Jag visste inte hur jag skulle bete mig då hon berättade för mig att jag inte skulle få ha pratstunderna med henne längre. Skulle jag krama henne? skulle jag skriva? skulle jag grina eller skulle jag bara nicka? När jag gick ifrån 110an (Mathilda kallade stället så, i den korridoren med alla rummen där vi alltid satt och pratade) hade jag en ångerkänsla som tryckte på strupen. Den där klumpen som brukar trycka till då man försöker hejda sig själv från gråt.

Den dagen Mathilda berättade att jag skulle få ha samtal med henne till sommaren och att det var sista gångerna vi träffade varandra så valde jag att bara nicka och säga att det var okej.

När jag gick ifrån 110an, så ville jag gottgöra henne, visa att hon hjälpt mig och visa min tacksamhet. Jag minns att till och med tänkte på om jag skulle rita en teckning åt henne. Så när jag låg i sängen och tänkte på Mathilda igen så kom jag på vad jag skulle göra. Självklart skulle jag gottgöra henne genom att bli frisk. Nu i efterhand kan jag faktiskt skratta hånfult åt mig själv och samtidigt känna en sorts varm glädje då jag tänker på att jag haft sådana mål och förväntningar på mig själv. Bara tanken, att jag faktiskt kunde se det som någonting positivt att bli av med spöket i huvudet. Jag har på något vis alltid varit rädd för att förlora spöket, bara för att han alltid givit mig sådana kickar som jag aldrig fått känna av någonting annat. Jag har varit rädd att tappa dendär energin spöket alltid givit mig då jag känt mig så trött att jag nästan fallit ihop och all beröm han givit mig då jag lyckats med det som han sagt att jag ska göra. Den glädjen är omätbar. Men jag ville ersätta henne på något vis ändå och jag ville få inspiration av förslaget hon gav mig någon gång på de sista träffarna vi hade; ”Ska du inte bara prova att börja äta igen då? Du vet ju exakt hur du ska göra för att gå ner i vikt så om det är så himla hemskt att börja äta och gå upp i vikt, då är det ju bara att göra precis så som du gör nu”

Sista mötet med Mathilda vet jag inte vad det blev av. Blev det kanske ett missförstånd, att vi skrev upp olika datum eller olika tider? Vi träffades i alla fall inte på dedär sista möte. Jag minns att jag gick upp mot 110an, men dörren var stängd, sommarstängt tror jag att det kan ha varit. Jag satt länge i trappen och väntade och jag grät faktiskt när jag tänkte på att jag skulle sakna dig. Det var en utav de kontakter som varit mest dramatisk att förlora.  

Jag fortsatte att äta medicinen den sommaren men hade sommarlov från Bup. Mathilda hade förklarat mycket tydligt för mig att jag kunde få hjälp där ifrån när som helst och att det enda jag behövde göra var att ringa dit och önska om en tid för samtal med någon. Skulle jag verkligen klara av att börja om från början? Var det verkligen en lösning för mig, att rabbla upp hela min livssituation igen? Älta mina tankar och mina problem, älta mina dagar som är jobbiga, få personen mitt emot att förstå mig, för att sedan kunna stötta mig som ett extraben. Skulle det leda till någonting eller skulle jag bara fortsätta att trampa på samma avsatts utan att våga hoppa? Jag bestämde mig för att hålla mig borta från bup den sommaren, klara mig själv och bara fokusera på allt som Mathilda lärt mig och givit mig att bära på i min ryggsäck. Fokusera på att ta medicinen för att sedan kunna trappa ned med den. Jag kände nämligen att jag börjat må bättre dendär våren, bättre än vad jag hade gjort på länge. Jag såg på något vis en liten framtid vilket jag inte vågat göra på mycket länge och jag kände att det var lättare än någonsin att stiga upp på morgonen. Jag hade på något vis börjat ändra mina mål i livet och börjat se mål som innebar att jag fick ta för mig av livets innehåll. Ville ta för mig, ville upptäcka och utvecklas. Jag tror att jag hade energi utan att jag tänkte på det. Att jag faktiskt hade energi från någonting annat än bara från spöket. Jag kunde göra saker dendär sommaren med en drivkraft som inte bara hade baktanken om att bränna bort eller att undvika mat. Jag kunde planera saker utan att ha baktanken om utrymme för mat och träning. Det är dock någonting som jag alltid faller tillbaka till. Samma sak som när jag såg mig själv i spegeln en dag och skyllde alla valkar på digestivekexen. Jag ser på mig själv och känner en enorm besvikelse och skamsenhet att jag faktiskt ser ut som jag gör och att jag inte har bättre kontroll över mitt ätande än vad jag har och haft. Det känns ungefär som sendrag i hjärnan när jag ser mig själv i spegeln. Det var detta som skedde en dag under dendär sommaren, som någon sorts uppenbarelse. Det är som att spöket i huvudet skakar om och väcker mig. Som att han fastnar och vägrar släppa taget. Så bestämmer jag mig helt plötsligt för att följa hans villkor. Ville känna den sortens fantastiska känsla, att få bekräftelse från spöket inom mig när jag varit duktig. Kicken, den fantastiska kicken. Så det fortsatte i huvudet mitt, den stora skillnaden var dock att jag hade vuxit och anat att spöket skadade mig.

Jag hade nu upplevt ett år på gymnasiet där ansvaret var större än tidigare skolår och jag hade dessutom berättat för de närmaste att jag hade ätstörningar. Spöket var naken, alla visste att han existerade och jag kunde inte längre hålla honom i handen på samma sätt och följa hans villkor, folk såg. Så kriget fortsatte och jag beslutade mig för att kontakta bup igen. Jag skulle nu få träffa någon annan människa och jag var inte rädd för att personen skulle vara dålig på det den gjorde, jag var bara rädd att personen skulle anse att jag var för frisk för att få hjälp. Jag kände mig bortskämd som skulle få en plats på bup. Jag visste precis vad jag höll på med, det var bara det att jag inte ville förlora spöket, så varför söka hjälp för ta bort det då inte ens ägaren vill det? Då som alltid var jag kluven men när jag tänkte på Mathilda så fick jag motivation och ork att ändå besöka bup. Jag skulle få träffa en manlig terapeut och om jag trivdes så skulle det bli honom som jag fortsättningsvis ska ha gått till. Jag kan säga på en gång att efter en halvtimme så ville jag gå där ifrån. Kändes som att jag satt på en dejt där jag inte hade någonting att komma med. Då han ställde mig frågan varför jag var där så hade jag inget svar och då han frågade om jag ville fortsätta träffa honom så svarade jag bara ja av empati. Nu är jag dock så otroligt tacksam över att jag gjorde det, för han har verkligen varit fantastisk under den tiden som jag haft samtal hos honom. Han har nog varit jävligt bestämt och jag har alltid känt att han har trott på att jag ska klara av att helt mota bort spöket. Han har varit motiverad till att hjälpa mig men också förtydligat att det är jag som måste kämpa och tro på mig själv för att kunna göra detta fullt ut. Jag tror han skapade motivation hos mig efter varje gång som jag gick ifrån ett samtal, kände att livet ägde och att det fan är jag som ska leva mitt liv och inget spöke i huvudet ska få bestämma över mig. Han har dessutom tyckt att jag ska träna men att det inte ska vara ångestladdad träning och att jag måste konfrontera med mig själv om jag tränar för att det är kul eller för att det är någonting som jag ”måste” göra. Han har varit fantastisk på många sätt och han fick mig att tappa fokus på mat, för vi pratade om så mycket annat som gör livet till ett liv. Problem: jag behöver ha honom i en liten ask som ryms i en ficka, för jag glömde bort dendär positiva tanken jag fick av honom och jag glömde den på tok för fort. Så den negativa tanken övervann gärna vilket ledde till stor påverkan på mina prestationer i sådant som skolarbete och andra aktiviteter som är mer eller mindre obligatoriska som ungdom. I gymnasiet så studerade jag musiklinjen tillsammans med trettio andra klasskamrater. Som musikelev så väljer man ett huvudinstrument och ett andrainstrument som man har lektioner i varje vecka, alla tre åren. Det gör att man får bra kontakt med många av sina lärare, vilket leder till att de märker lätt då man mår bra och tvärtom. Jag hade beslutat mig för att uppdatera mina lärare när jag började gymnasiet för jag förutsåg att det skulle bli timmar då jag inte skulle vistas på skolan och dagar då jag inte skulle orka stiga upp för att sitta still en hel dag. Jag hoppades bara att lärarna trodde mig eftersom att jag personligen inte tyckte att det var ett problem som syntes på ytan, jag var ju snarare tjock enligt mig. Jag kunde nog inte ha mer förstående lärare och de har snarare bett mig om att bli uppdatera om hur jag mår än sett det som en lögn. Tidigare i högstadiet var jag nog en drömelev, ville ha högsta betyg och jag gjorde allt för att försöka bli nöjd med alla arbeten som skulle göras, men detta förändrades i gymnasiet, allt förutom pressen på mig själv förändrades. När min koncentration försämrades på lektionerna och då fritiden gick mer och mer ut på att tänka på träning och mat så sköts skolarbetet bort, men jag ville fortfarande vara bra i skolan och få högsta betyg. Det var många gånger som jag ville hoppa av gymnasiet för att jag inte trodde att jag skulle klara av det. Ett G för mig fanns inte på världskartan att få som betyg, så för mig var det lika bra att sluta skolan. ”ska man göra någonting så ska man göra det ordenligt, jag hatar halvdant”

Mycket som spelade in så jag klarade av att studera åren på gymnasiet är tack vare han jag samtalade med på barn och ungdomspsykiatrin. Han hjälpte mig mycket med min acceptans till att jag är en människa med mina fel och brister. Att jag får vara trött och att jag inte behöver göra allt perfekt. Han menade att jag är bra ändå. Det är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Han hjälpte mig att bygga upp min självkänsla. Den var dock skör och det är anledningen till att jag glömde den där positiva tanken till livet som han gav mig efter varje samtal. ”Att bygga upp självkänslan krävs träning, precis som när du tränar fysiskt med din kropp” Det är en utav de saker jag packat ned i min ryggsäck. En ryggsäck som jag förvarar alla saker människor lär mig och saker jag behöver jobba med i livet. Träna upp min självkänsla och mycket annat gav han mig att bära på, och det är inga tunga bördor. Problemet för mig är bara att inte tappa dem och att sy ihop alla hål som jag lyckats få i botten på min ryggsäck. Så det är viktigt för mig att kontinuerligt kolla i ryggsäcken för att bevaka mitt lass som dessutom får påfyllning varje dag. Jag får dock ingen mer refill av honom som jag gick på samtal hos för jag blev utskriven från bup när jag fyllde myndig. Så de sista samtalen blev väl på något vis en nedräkning till att jag skulle bli vuxen och frågan om jag skulle klara mig utan att prata med någon professionell var någonting som vi försökte bestämma oss om, eller, någon som jag försökte bestämma mig om. Förutom det så pratade vi mycket om framtiden och att jag faktiskt skulle våga tänka på den istället för att frukta den. Att jag dessutom skulle mota bort all kontroll och istället försöka släppa den totalt för att känna att jag var fri och hade fullt med möjligheter.