När jag öppnade brödlådan i morse där så la jag märke till digestivekexen. Så minns jag, digestivekexen. Då jag var barn och åt digestivekex med smör och ost som jag doppade i kaffe, varje dag efter skolan. När jag åt dedär kexen, doppade dem i kaffe och njöt för varenda sekund av smaken.
Pappa har alltid varit en person som ätit med mycket smör på mackan, mycket socker i sin filtallrik och mycket sås till köttbiten. Vad jag vill komma med det är att mat har i min familj aldrig varit någonting hemskt, tvärt om har alla njutit av mat och uppskattat att laga mat.
Jag minns att jag ansåg att det var en förskräcklig syn jag fick när jag såg mig själv i spegeln dendär sommaren då jag var tio och magen vällde över byxorna. Jag skyllde allt på digestivekexen, ångrade varenda smakbit av dem och lovande mig själv att aldrig mer äta dedär nedrans digestivekexen. Så jag tog på mig kläderna och for som vanligt till skolan och gömde mig och mina jobbiga tankar under trosorna. Det var faktiskt någonting jag länge hade gjort. Min mor sa till mig som barn att jag ärvt hennes ”korvring” (vid naveln och runt bålen) på magen men att den är lätt att täcka genom att använda sig av resårbandet på trosorna. De där nedrans ”newbodytrosorna” som hade så otroligt stelt resår, slet upp dem så de syntes en decimeter ovanför jeansen. Ibland så syntes nog valkarna som skapades av dedär trosorna och ibland så fick jag till och med kommentarer. Kommentarerna fick komma och gå. Jag visste inte vad jag skulle göra mer än att fortsätta hitta sätt att gömma mig bakom kläderna, samtidigt som jag ville ha någonting som satt åt och någonting som var modernt. Jag ville vara smal, jag visste bara inte hur det skulle gå till, än…
Jag hetsgick idag, vilket nog är de rikligaste av alla mina gångarter. Jag kan nog aldrig försvinna i tanken så mycket som när jag går sådär intensivt. Så börjar jag tänka på förut, hur det var då jag kom på detta med att gå, att gå skulle bli en vardagsvana och var jag än skulle var det med mina ben som skulle ta mig dit. Hos mig är det någonting som driver mig, någon envishet som förser mig med energi så att jag orkade och orkar, bara jag vill. Jag minns första känslan av adrenalinet när jag gick riktigt långt. När jag gått så långt att skavsåren kändes upp till axlarna men adrenalinet bara fick mig att fortsätta gå, vägrade att sluta, inget kunde stoppa mig. Första gången jag fick känslan var hösten då jag var tolv år gammal och skulle fylla tretton var 2006. Det var detta år som jag skulle färdas från mellanstadiet och upp till högstadiet, en ny skola och en ny klass. Men för att kunna förklara denna berättelse för dig måste jag gå tillbaka en bit, tillbaka till sommaren 2006. De känslominnen jag har från den sommaren är att det var en tid innehållsrik av äventyr och nya upplevelser, blandat med starka känsloförändringar och åsikter om mig och min kropp. Jag ska denna tid ha blivit mer och mer fokuserad och även bestämt för hur jag skulle leva.
Det fanns två vänner som fick mig att glömma bort tankar och tiden. Jag som i skolan ofta kände mig tjock och dålig fick med dem istället känna mig bra, känna att jag passade in. Vi kunde cykla omkring hela dagarna, bara för att se oss omkring och ibland leva om, och för friheten. Vi tog promenader sena nätter, ville utforska och prata hemligheter. Jag levde i en spännande värld i min pubertetsålder; träffade nya vänner, träffade nya ovänner, lärde mig hyss, lärde mig att vrida på dygnen och en massvis av andra fantastiska upptäckter. När det kommer till mina självkritiska tankar så ska de börjat blomma inom mig igen under denna tid som 11-13 åring då jag umgicks väldigt mycket med dessa två vänner. Det hände därför ibland att jag påmindes av att se på dem, äta med dem och ibland bara genom att umgås med dem angående mina tankar om mitt fysiska. Från att inte tänka på mitt utseende alls när jag var med dem, så såg jag mig själv som den knubbiga i gänget och jag var nog den som var duktigast på att äta mest. Under denna tid så åt jag fortfarande lika mycket som jag alltid gjort. Att planera minskning på maten hade börjat utvidga sig i min hjärna men att utföra det praktiskt och kontinuerligt var ingenting jag ännu klarade jag. Jag provade nämligen att hoppa över middagar, men omedvetet så åt jag väldigt mycket på kvällen, nöden hade fortfarande ingen lag när det kom till att få bli mätt. Förutom när det kom till jämförelse med hur mycket vi åt och vad som åts så var jag nog den som tränade minst och det gjorde mig mer illa än vad jag nog någonsin då kunde förstå. Det ska nämligen ha blivit en utav mina drivkrafter som jag tänkt på när jag tränat: att jämföra mig med dem och uppnå ett resultat som jag själv ansåg var mer träning än vad de tränade när jag umgicks med dem. Dessa flickor var nämligen de som alltid var snabba i skidspåren som vi åkte i på skolan, de tyckte att sporta var roligt och de tränade självbeviljat, vilket var någonting jag aldrig i mitt liv gjort, än… en kompis föräldrar skildes när vi umgicks som mest så jag såg framför mig en jobbig tid för henne och för mig var skulle det bli en tid att trösta, men sådant hade jag ingenting emot att göra. Om det blev en jobbig tid för henne vet jag inte, vi skildes nämligen i en långsam takt vi också och det har jag bara mig själv att skylla. Jag kommer berätta för dig om mina tankar när det kommer till vänner. Tankar som har varit någonting som bara brusat förbi min hjärna men som senare ska ha etsat sig fast i mig för att, stanna, ett långt, tag. Det är dock viktigt för mig att ta upp ett kapitel i mitt liv som mer eller mindre hör samman till tiden med de två tjejkompisarna jag umgicks med i högstadiet. Jag har alltid tänkt att en sak leder till en annan och det gör verkligen detta. Dessa vänner ledde mig till andra människor som ska ha blivit mer eller mindre viktiga för mig i mitt liv och i min fortsatta utveckling. Det är några av dessa personer jag vill berätta om, minnas och kanske själv förstå varför det varit de som bidragit så mycket i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar