Why Did I Always Depend On You - Billie Holiday

Bekräftelse. Jag behövde på något vis bekräftelse för att tycka om dagarna då jag var i pubertetsåldern. Jag strävade efter bekräftelse och det jag gjorde som jag fick positiv bekräftelse i, det fortsatte jag med. Vintern när jag var tolv och skulle fylla tretton år gammal började jag få uppmärksamhet av en pojk som gick i nian. Självklart tog jag hans uppmärksamhet som bekräftelse på att jag gått ner i vikt, att jag lyckats bli lite mindre äcklig än vad jag varit. Samtidigt som mitt självförtroende höjdes av vänners och killars uppmärksamhet som för mig var bekräftelse på något vis, så sjönk min självkänsla. Självkänslan som ska vara den som visar hur man mår med sig själv, bara sig själv och inte ens prestationer. Jag blev en person som strävade efter att prestera och utvecklas hela tiden och jag sökte alltid på något vis uppmärksamhet för att kunna bevisa för mig själv att jag var bra. Såhär blev det också när det kom till sällskapen. Jag försökte alltid sträva efter att de skulle tycka om mig så mycket som möjligt, att jag skulle vara så bra som möjligt i deras ögon och jag skulle göra allt för att alla skulle tycka om mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle våga säga eller skriva det men nu kan jag faktiskt njuta när jag tänker på hur det var dedär året då jag nyss fyllt tretton år. Det gick fort alltihop och vissa saker kan jag fortfarande minnas så tydligt. Det skulle nästan räcka att jag skrev en liten kärlekshistoria om hur detta var och ibland har jag svårt att låta bli, att skriva om alla pirriga stunder jag fick uppleva. Tyvärr så tog nog de jobbiga stunderna över ofta men du var på något vis en drog som jag i många år hade svårt att släppa. Jag gjorde nog allt för att få ha dig vid min sida och ha dig där, för alltid. Från första stund att jag fick känna känslan av att vi faktiskt hade varandra, att du på något vis besvarade mina känslor med ett så känslomässigt sätt som du gjorde, så var jag rädd att förlora dig. Jag var rädd för den dagen, varje dag var jag rädd att dagen skulle komma då du skulle säga att du inte älskade mig, att du inte ville vara med mig och att du inte ville ha mig vid dig. Samma sak var det någonting i mig som hela tiden talade för att jag var dålig för dig. Att jag inte dög för dig och ofrånkomligt så skyllde jag omedvetet på maten. Eller, skyllde, jag trodde mer eller mindre att allt kunde bli perfekt bara maten inte existerade i mitt liv, om maten minskades och om jag bara fick träna ner, få bekräftelse att jag var duktig då jag tränade så mycket som möjligt, att folk skulle ge mig komplimanger för att jag var så duktig som tränade så mycket och bekräftelse på att jag hade blivit smalare. Jag otrivdes så oläkligt att vara med dig när jag var mig. Det var inte någon gång jag kände att jag kunde slappna av när jag var i mig, med dig. Jag gjorde nog det jag kunde för att försöka få mig själv att vara nöjd med att vara mig så jag kunde visa dig att jag var bra och dessutom bevisa för mig själv att jag var förtjänt dig. Rädslan att göra fel och att du skulle ändra dina känslor för mig var någonting som ständigt var i fokus. Samtidigt som detta cirkulerade i min skalle så dyrkade jag dig, älskade dig och såg upp till dig. Jag var rädd för dig och samtidigt så ville jag bli trygg hos dig och jag var så lycklig att du faktiskt såg mig. Våra nio månader tillsammans blev en kamp att få behålla dig snarare än att njuta av att jag faktiskt var med dig. Under vår tid tillsammans hade jag även stunder då jag började hetsäta. Jag hetsåt då otrolig pågrund av hungern och sedan kunde jag låta bli att äta på dygn för att sedan hetsäta igen.

Jag använde honom ofta som en undanflykt; att jag skulle till honom och äta för att slippa äta hemma. Sedan när jag kom till honom så ljög jag och sa att jag hade ätit hemma. Jag kunde ljuga hemma och säga att jag skulle till honom fast istället for jag ut och gick, cyklade eller sprang jag. Det var viktigt för mig att få ha rutinerna jag hade börjat strukturera upp för mig själv och jag började märka att jag var lyckligare med honom ifall jag fick träna mer och även uppfylla de krav jag hade på mig själv. jag såg det mer eller mindre som ett äventyr att stiga upp tidigt på morgonen hemma hos honom för att sedan cykla hem, ta en lång promenad, cykla till träningen, cykla hem, cykla tillbaka till staden för att vara med honom och sedan cykla hem nästa dag tidigt på morgon. Det var helt enkelt en rutin som uppfyllde de krav jag hade på mig själv och även rutiner som jag trivdes med och kände att jag klarade av, samtidigt som jag såg en utveckling och förändring hos mig själv; att jag blev smalare. 

Jag var med honom hela sommaren och även en bit in på hösten, dock var det efter sex månaders förhållande som allt började vackla och det märktes både på honom och på mig. Att han tvivlade på sina känslor för mig uppmärksammade jag utan att han talade om det för mig och detta gjorde mig till en mycket känslomässig person och jag beskyllde endast mig själv för att han börjat släppa mig. Efter nio månaders förhållande tog det slut, dock gjorde det inte det i min skalle. Kampen som jag hade haft hela förhållandet fortsatte i min skalle och jag gjorde allt för att bli den han ville ha och vara den han saknade. Detta var dock inte första gången, jag visste precis hur jag skulle kunna kontrollera mina tankar någorlunda och jag visste hur all energi skulle kunna tömmas. Jag fortsatte att gå mina mil, springa mina mil, planera mina dagar och mina måltider. Jag fokuserade så mycket som möjligt på min självständiga utveckling för att kunna springa ifrån min sorg över dig.

Två människor som varit ett faktum. Jag har inte klarat av smärtan att förlora människor i mitt liv som jag blottat mig så otroligt inför vilket lett till att jag försökt finna mig i att jag måste hitta någonting att sysselsätta mig med för att släppa dem och samtidigt nöja mig med att leva med mig själv, utan någons bekräftelse, bekräftelse på hur jag ser ut och att jag är bra på det jag gör och det jag är. Självklart, det vore konstigt ifall människor inte tyckte att det var jobbigt och sorligt att man förlorade andra människor i sitt liv, men vi har olika strategier att läka dessa sår som rivs upp när kärleken signalerar adjö.

Jag fann ju det som ersatte allt annat i livet. Fokuseringen på träning och matintag blev det bästa och det dyrbaraste i mitt liv. Jag träffade väl nya sällskap ibland, killar jag kunde umgås med bara för att få bekräftelse men det var alltid mer obekvämt än nöjaktig att umgås med någon som visade sig vara attraherad av mig. Jag var känslig för kommentarer om mitt utseende och att någon skulle få ta på mig var en äcklig tanke. Därför kan jag nog kalla mig för en riktig idiot som ändå dragit mig in i förhållanden lite nu och då, vilket främst har varit för att jag blivit tacksam över att någon i huvudtaget sett mig och att någon faktiskt tyckt om mig. Så därför har jag inte kunnat tacka nej, har istället spelat med och mer eller mindre tvingat mig själv att börja tycka om människorna jag haft ett förhållande med. Vissa har det gått sämre med och andra har det gått bättre. Många av dem har jag till och med tyckt om på riktigt men aldrig på så vis att jag njutit i deras närvaro, snarare blivit spänd och illa till mods eftersom att jag aldrig trivts med mig själv.

Vad det då beror på att jag orkar leva i det förhållande som jag har nu kan jag faktiskt inte svara på, för egentligen gör jag det inte. Det märker han nog också ofta och jag förvånas varje dag av att han orkar. Att han orkar hjälpa mig, för han hjälper mig att orka kämpa.

Han är bland det vackraste jag har.