Jag trodde aldrig att ansvaret skulle bli så viktigt för mig när det gäller andras matförtärande. Det berör i synnerhet mina systrar. Systrar har jag två och bror har jag en. Aldrig trodde jag att jag skulle ligga sömnlös på grund av funderingar över vad min lillasyster tänker på och om hennes funderingar kan cirkulera kring mat. Jag har länge varit rädd för att människor i min omgivning ska tänka som mig och leva som mig. Med detta, så gör jag allt för att försöka stoppa det. Så mycket tid som jag ödslat på att laga mat åt min familj bara för att göda dem, bara för att veta om att de ätit. Bara det att jag gjort den maten jag varit rädd för att mamma ska laga åt mig då jag lovat henne att äta det hon gjort. Varit rädd för att hon ska steka det i extra mycket fett, att hon ska tjuvblanda i grädde eller att hon ljuger att hon tagit fullkorn då det egentligen bara är snabba kolhydrater i pastan. Det är istället jag som har stekt familjens mat i extra mycket fett och dessutom har jag tjuvblandat i extra mycket grädde, den fetaste dessutom. Att göda dem har varit mättande för mig, men att hålla koll på vad de äter hela tiden kan bli svårt, praktiskt taget omöjligt. Det har dock varit enklare att hålla koll på lillasyster och hon har blivit den jag varit så rädd om att jag blivit förbannad då hon inte gjort som jag velat. Jag har alltså hamnat i ”what goes around comes around” Så nu när jag har vågat släppa kontrollen över andras matintag så kan jag äntligen förstå hur svårt det har varit och ännu är för mina föräldrar och andra omtänksamma människor i min närvaro. Jag kan inte heller döma andra för deras aggressioner mot mig då jag inte ätit och då jag valt maten som är mest kalori och fettfattig. Jag blir dessutom så ofta rädd att lillasystern min ska se upp till mig och ha mig som någon sorts förebild, för jag är ingenting att ha som förebild som svälter mig själv. Det är också därför jag velat ha sådan kontroll på henne för att jag varit rädd att hon ska ta efter mitt beteende och jag vet minsann hur slugt detta smyger sig på. Jag vet ju av egen erfarenhet hur mycket man ser upp till sina äldre syskon och hur mycket man vill vara precis som dem. Jag ser även att hon tar efter både mig och vår äldre syster när det gäller vårt sätt att prata, våra intressen och klädstilar. Så varför skulle hon då inte kunna ta efter det här sättet jag valt att leva. När jag blir så frustrerad så jag inte kan koncentrera mig på annat än på funderingar över vad lillasystern min tänker, då brukar jag försöka påminna mig om Mathilda. ”Du kan aldrig veta riktigt säkert vad andra tänker på. Du kan bara lita på att de talar sanning och göra det bästa av det” För det är verkligen så, att jag aldrig kan veta säkert vad du tänker på och om du menar det du säger, precis som att du aldrig kan veta om jag inte drar lögner för dig. Vi får helt enkelt lita på varandra. Möjligtvis försöka analysera varandras rörelsemönster och blickar, men det är precis lika luddigt som när vi talar med varandra. Så jag måste kämpa med kontrollen och försöka släppa det. Försöka lita på min lillasyster som är bland det dyrbaraste man kan ha i livet. Jag hoppas bara att hon lär sig av mina misstag jag gjort.

Jag minns då jag var avundsjuk på min bror för hans fötter. Hans fötter som hade så platta fotsulor, släta och gula var dem. Jag minns då jag såg upp till min bror, nästan så jag var rädd för honom då han satt där vid datorn och lyssnade på Metallica. Jag minns när han åt nudlar före fotbollsträningarna och jag minns då vi lämnade av honom på flygplatsen ibland och gråten jag fick i halsen, försökt svälja den för att jag var så generad inför honom. Jag tror inte han vet hur mycket hans kramar betyder, de som alla systrarna får varje gång han besöker. Han är tio år äldre än mig och han har alltid varit någon som jag sett upp till och någon som jag velat vara som. Inspirationen till att spela fotboll kom från honom. Han flyttade hemifrån tidigt och han har nog inte alls fått mycket till info när det gäller mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur mycket min bror vet om vad som jag kämpar med och det är inte heller någonting jag vågat ta upp med honom. Vågat, jag har snarare inte sett det som relevant så många gånger. Bror är den som man ska ha kul med den korta tiden man har med varandra och jag har aldrig velat belasta honom med de tankar som jag har. Jag har aldrig heller vågat tänka tanken på hur han skulle reagera ifall jag faktiskt öppnade mig och berättade hur det stod till. Grubblat har jag ofta gjort över hans tankar och funderingar och jag har många gånger blivit fascinerad då jag tänkt på hur mycket han varit med om i sitt liv. Min bror är nog den som kan bli förvånad då han läser min bok och jag tror nog att han kan se vissa saker hos mig som omöjliga och att han inte kan relatera allt jag skrivit om mig till den personen han fått träffa. Det har också blivit som så att jag funderat över hur mycket han inte berättar för mig om sig själv eftersom att jag berättar så pass lite för honom om mig. Den tanken leder ofta till att jag ångrar mig, att jag vill berätta för honom hur det ligger till och berätta för honom hur jag mår så jag kan få vara med om då han blottar sig han också. Jag har alltid varit nyfiken på min bror och jag kommer nog alltid förbli. Jag minns när man sprang ner till laxfisket nedanför farfar, där stod du alltid och slog ihjäl fiskarna som ni fångat i nät, men inte fan åt du fisken ni fångat, allergisk som du är. På tal om det, så när jag tänker på dig får jag alltid upp bilden av dig då du var tolv år gammal. Du står i hallen, med ladugårdskläder på medan mamma filmar mig som 1-2 åring för att få ett filmminne från mina första år. I bakgrunden spelades det säkert någon Dazelåt och i filmvinkeln ser man mig hoppa fram på rumpa till dig när du står i hallen, väntades på pappa som ska följa med dig ut.

Pappa var den första som fick mig att skämmas över min viktnedgång. Jag sprang ned för trappan en dag just efter ett helgsbesök i Umeå där jag varit med den fina. Väl nere i trappan så stirrade han på mig och sa att jag var alldelens för mager, att hela magen var borta. Sen gick han bara där ifrån, utan att fråga mig någonting eller att bli arg på mig. Han sa bara vad han tyckte och han var ärlig om saken. Medan han gick ifrån mitt synfält funderade jag ifall det inte var bra att bli smalare, om pappa ansåg att jag var ful. Var han besviken på mig? tyckte han inte om mig? Jag blev så fruktansvärt rädd och obekväm i situationen. Den var helt okänd och jag hade aldrig varit med om den tidigare, att få kommentaren att jag var för smal. Jag som var så imponerad över mig som lyckats äta ovanligt lite dendär helgen i Umeå och jag var så glad som tyckte att kläderna faktiskt satt lite pösigare på mig. Så kommer pappa och tittar besviket på mig, eller vad var det egentligen för blick han gav mig? Pappa har alltid varit den jag sett upp till och jag har alltid eftersträvat att göra honom stolt. Så därför, att se hans rörelsemönster och hans blickar när han är besviken eller arg på mig, är någonting som jag försöker att undvika så mycket som möjligt. Därför, just därför blev jag så skamsen den dagen då han sa så åt mig, att jag var för smal och för var verkligen någonting han tydliggjorde. Förutom min rädsla för att göra honom missnöjd och min respekt för honom så är han den som jag litar på och som jag kan skratta med. Det är nog roliga saker som framför allt har hamnat i fokus då vi haft konversationer pappa och jag och det har därför blivit många jobbiga samtal vi fått gå igenom då anorexin hamnat i huvudämne. Bara det att det var pappa och inte mamma som följde med mig till bup på första mötet, någonting som i min värld var helt omöjligt. Det är inte det att han är dålig att prata med då det kommer till krävande saker i vardagen och jobbiga tankar i huvudet, det passar sig bara inte att prata med pappa om sådant. Jag tror att pappa har varit livsviktig för mamma i denhär situationen som vi hamnat i, för det är verkligen vi och inte bara jag som gått och går igenom denna sjukdom. Det är nog pappa som hållit uppe mammas tålamod och hennes hopp på att det kommer ordna sig. Samtidigt kan jag tänka mig att han inte riktigt kan begripa sig på att man kan vilja svälta, så det har nog varit frustrerande för honom många gånger då han inte haft kontrollen över mig då han sagt åt mig att jag ska dricka mjölken från kossorna hans och så har jag ändå inte gjort. Ännu idag så har jag nog inte lärt mig att prata med pappa på ett avslappnat sätt, alldelens för skärrad över allt han har fått se av mig, så hemsk som jag varit och så mycket bråk vi hamnat i. Så idag är mina mål att jag ska kunna slappna av i mig själv och att jag inte ska behöva tänka efter ifall personerna i min omgivning trivs med mig, och en utav dessa personer är faktiskt min pappa. Jag vet, föräldrar älskar sina barn men jag vet att mina föräldrar hatar det som finns i mig, kicken som finns i mig som driver mig till att svälta.

Jag har en mamma och hon är ju självklart en helt fantastisk en.

Dock,
mamma så känns fel att skriva om vårt förhållande, med tanke på hur mycket det faktiskt skadats pågrund av Mitt missbruk. Kan jag kalla det missbruk eller ska jag kalla det ätstörning? ska jag kalla det anorexi? eller ska jag kalla det för tvång? eller ska jag kalla det för ortorexi? eller ska jag kalla det för en sjukdom?

Mamma har blivit min fiende i detta och fiender förklaras som: ”Fiendskap är ett negativt laddat förhållande där de inblandade motståndarna befinner sig i konflikt med varandra. Fiendskapen kan utvecklas ur en motsättning på grund till exempel någon form av konkurrens, en upplevd orättvisa eller liknande.” Alla ungdomar har eller kommer nog någon gång att komma i konflikt med sina föräldrar och det är någonting jag försöker trösta mig med gång på gång. Att våra bråk och diskussioner är någonting som alla familjer upplever och det är så kallat ”normalt” (jag har suttit länge och funderat på om jag ska kunna använda mig av ordet normalt i ett sammanhang där jag lägger in mina åsikter men, jo kanske får jag ge med mig för denna gång.)Dock är detta inte någon konflikt som kan upplevas som att den leder till fred mellan mig och mina föräldrar, för de bråkar nämligen inte mot mig eller, de bråkar ju med mig eftersom att det är jag som säger emot dem och även inte gör som de säger men jag håller samtidigt någonstans inom mig med dem.

Hårt möter hårt. När mamma blivit hårdare med mig om att jag ska äta: att jag ska äta det hon lagat åt mig, att jag ska ha smör på mackan, att jag ska dricka mjölk etc. De stunderna har jag mött henne med större motstånd. Det hon gjort när hon försökt få mig att ändra mina matvanor är att hon rubbat mina planeringar och även min kontroll över mig själv. Kontrollen som varit den svaga punkten när det kommer till mat och träning är någonting som min mamma alltid lyckats peta på. Därför har du blivit min fiende mamma, men det är ingenting jag någonsin velat.

Jag kan tänka mig, att detta varit någonting som smugit sig på i mina föräldrars tankar och inte någonting som de märkte på en gång. I mitt huvud så har det nog existerat längre än vad det gjort hos dem. Mamma läser kanske trots allt inte alla mina tankar, hon har alltid varit duktig på det dock. Jag har sedan barnsben varit otroligt mammakär och kämpat för hennes uppmärksamhet. Hon har varit fantastisk min mamma, och det är hon ännu.

Att mor som ger di till barnet de första månaderna i ungens liv, att hon ska få se hur hennes barn svälter sig själv. Ja mamma, jag har svultit och svälter fortfarande mig själv vissa stunder. Jag är medveten om mina handlingar och likaså om vad jag har gjort men hur mycket det skadat dig kommer jag aldrig kunna veta.

Detta var under en lång period någonting som jag höll för mig själv och någonting som jag hade som prioritet att inte läcka ut. För att kunna hålla detta för mig själv så ljög jag mycket för min mor, den människan som alltid haft koll på mig, hört av sig till mig och även velat bli uppdaterad om hur jag mår, vad jag gör och hur jag har det i skolan, bland vänner etc. Jag har ljugit många gånger och sagt att jag ska till vänner och istället har jag promenerat, cyklat eller joggat. Jag har smugit ut från huset många morgonar för att hon inte ska höra att jag tar en promenad före frukosten och jag har planerat mina dagar med jogging och träning i överlag efter hennes jobbdagar och jobbtider. Jag har smugit omkring hemma, gömt mat och sagt att jag ätit det, slängt det i soptunnan och lagt papper över för att hon inte ska se och jag har givit min mat till hunden istället för att äta upp det själv. Listan är fantastiskt lång och jag förvånar nästan mig själv när jag kommer på hur otroligt mycket jag kunnat hålla för mig själv utan att ens haft en tanke om att avslöja mig själv, vara ärlig mot min mor och be om ursäkt. Istället har detta kommit fram då min mor kommit på mig och då jag berättat det i förtvivlan på bup. Alla dessa lögner och smyganden har gjort att min mamma ännu har svårt att lita på mig. Min mamma har ofta en spänd ton mot mig och kan nog aldrig riktigt lita på mig till hundra procent. Hon har nog givit upp många gånger min mor, i desperationen att det inte finns några medel till att få bort spöket i mitt huvud och om hon haft chansen till att köpa en medicin mot detta så tror jag nog att hon köpt det trots alla biverkningar som kan ha funnits, men hennes hopp kommer alltid tillbaka. Självklart är det gånger jag tränat under min mors medvetande och det gör jag ännu. Så mycket som det pressas i samhället nu att det är viktigt med träning, allt det har bara hjälpt mig att se min träning som någonting som varit bra för mig. Det har också blivit ett argument, att det bara är bra att jag tränar. Så många gånger som vi stått i hallen och bråkat, då ord stått mot ord om jag ska springa eller inte. Detta är en utav de situationer som jag alltid haft så svårt att förklara. Är det jag som vill träna eller är det spöket i huvudet som säger åt mig att träna? Det jag vet är att jag funnit träningen som ett intresse som även har sina nackdelar, jag blir nämligen lätt beroende och hittar med det inget stop på tränandet. Jag har alltså två sidor inom mig som båda vill samma sak men jag vet inte när den ena eller den andra bestämmer. Jag vet inte när det är jag som vill träna och jag vet inte när spöket befaller mig att göra det. Min mor ser det nog alltid som ett tvång och aldrig som ett intresse. Detta gör det otroligt svårt för oss att kunna diskutera och komma överens om vad som är lämpligt mycket att träna och vad som är för mycket. Jag kan erkänna att jag aldrig heller vågat ta den diskussionen, jag har alltid varit rädd för att höra att jag tränar för lite. Jag har nämligen alltid ansett att jag är otränad och lat. Det sitter ristat i mig och nästan omöjligt att komma ur. Är det jag eller är det spöket som säger att jag är lat? Därför har jag nog alltid blivit arg när någon sagt åt mig att jag inte får träna, för att jag ändå alltid tycker att jag tränar för lite. Frågan om det är jag som driver mig till träning eller om det är spöket har också gjort mig väldigt rädd. Om det bara är spöket som driver mig till träning, hur lat kommer jag då bli utan den? Mor och dotter relationen har försvunnit med tiden och det skyller jag helt och fullt på denna ätstörning.

Jag vet inte vem utav er som bestämde att ni skulle höra av er till Bup, men ni ska veta att jag är lycklig över att ni inte tog ansvaret på er själv, för det finns gränser för vad en familj tål, trots att det sägs att familjer klarar av allt tillsammans. Familjen och familjemedlemmar är känsligt att skriva om, det är svårt att skriva om och det är lätt att saker missuppfattas. Det kan hända att saker skrivs om som de andre inte vill ska komma ut till det offentliga. Familjer är någonting som inte kan jämföras för alla har sina unika sidor (goda och skröpliga) Därför har det varit svårt för mig att skriva hur jag varit mot min familj och hur min familj varit mot mig. Jag vill verkligen inte att det ska framföras dåliga saker och jag vill inte att det ska framföras saker som inte kunde varit bättre eller de som också kunde varit bättre. Det som är viktigt för mig är att de faktiskt förstår att jag inte skulle finnas idag ifall de inte vore för deras insatts. Ibland har det sagts saker som gjort mig skör och som fått mig att känna sådant obehag och ibland har det sagt och gjorts saker som gjort mig bättre, men det viktiga är deras tålamod med mig. Att min familj verkligen stöttat mig som en i familjen istället för att se det som någonting som är omöjligt att förändra. Min familj har kämpat att få ha mig frisk och min familj har kämpat för att behålla bara Emmy, utan ett spöke i huvudet hennes, som spökar i deras hus. Jag tycker inte heller om att prata om hur min familj är nu gent mot från tidigare, ifall det blivit annorlunda pågrund av mig. Det har det sannerligen men hur vet vi vad som hade hänt i min familj ifall detta inte dykt upp. Vi kommer aldrig kunna säga ifall detta för med sig mer negativt eller mer positivt. Jag vet att detta gjort många av mina familjemedlemmar mer starka och dessutom mer medvetna om hur det kan vara och därtill har de nog lärt sig mer av deras eget handlande och hur de själva mår. Jag vet också att detta gjort min familj mycket ledsen, många bråk har uppstått pågrund av detta och det har varit jobbigt väldigt många stunder dessa senaste sex åren. Kanske har det gjort att vi glidit isär mer än vad vi hade gjort ifall jag aldrig haft problem med maten men kanske har det också fört oss närmare varandra och vi har kanske lärt känna varandra mer än vad vi annars hade gjort. Det enda jag vet är att vi inte kommer att kunna konstruera någon tidsmaskin, vi kommer aldrig kunna göra historien annorlunda, den ser ut som den alltid kommer göra.