Tell Me Why -M.I.A (MAYA)

Mamma kom upp till mitt rum och väckte mig en natt, gråtandes och förstörd. Vad hon brast ut och sa mitt i gråten det kan jag inte riktigt minnas, men det var så tydligt för mig vad hon menade.

Min familj är nog det ämnet som har varit svårast för mig att skriva om. Allt som jag skriver suddas bort snart igen när det kommer till familjeämnet. Antingen så känns det som att jag dramatiserar, allt känns löjligt och dessutom så kan jag bara berätta utifrån min synvinkel och den är nog förvriden. Tanken har aldrig varit att såra min familj eller uppröra dem på det sättet jag faktiskt gjort.  Jag var faktiskt så dum att jag aldrig tänkte tanken att min familj skulle bli berörd av min störning i matämnet. Jag trodde aldrig att det skulle märkas, bara att jag skulle bli lycklig, nöjd och tillfreds med mig själv. Jag trodde att detta sedan skulle leda till att jag skulle bli en trevligare syster och dotter. Jag vill använda meningen ”ack så fel jag hade” för att jag hade så fel, så förbaskat fel.

Första bråket med mamma angående maten minns jag ganska så väl. Jag befann mig vid datorn efter en fotbollsträning och hällde i mig vatten för att mätta min hunger.

– Emmy ska du komma ner och äta någonting då?

– Nej, jag är inte hungrig

 – Men det spelar ju ingen roll om du är hungrig eller inte, äta måste man göra efter att man har tränat!

– Jag är ju målvakt. Då rör jag på mig knappt, det räknas ju inte då.

Diskussionen startade där och var långt ifrån slut. Vem som ”vann” diskussionen minns jag inte men jag kommer så tydligt ihåg ångesten då jag kom på att jag verkligen inte rörde på mig någonting under träningarna. Att jag åt mycket mer än vad jag förbrukade som energi. Jag minns hur arg jag blev på mamma då hon lade sig i, att hon försökte förstöra min plan. Det var sommaren då jag drack vatten. Drack flaska efter flaska för att mätta min hunger. 

Systra mi. Man ska väl inte riktigt vara överens när man är så tätt inpå varandra hela tiden. Det ingår väl att gruffa och att vara oense. Det ingår väl framför allt att tackla sig fram, vara före den andra i kön, vara den som sitter fram i bilen, den som är duktig och får beröm, den som får uppmärksamhet av familjemedlemmar. Vi har nog varit väldigt mån om varandra, och jag kan absolut inte påstå att vi inte varit beroende av varandra. Vi är så olika vi två, så otroligt olika att vi lika gärna kunde komma från olika familjer. Det verkar som att vi mer eller mindre har tagit det intresse och de kunskaper som den motsatte inte haft. Du har alltid varit duktigare än mig på rita, alltid varit duktigare på att hantera djur och du har framför allt alltid varit duktigare när det kommer till tålamod. Alla knutar du har fått knyta upp åt mig och alla saker du fått leta upp. Du har nog varit en pålitlig storasyster som alltid velat ta hand om mig. Vi har som sagt varit oense många gånger och i äldre åldrar blev det nog inte lätt att vara storasyster och ändå ha samma kompisar som ens lillasyster hade. Du ville kanske mer eller mindre vara för dig själv med dina vänner någon gång, för som sagt var så har vi alltid levt tätt ihop. Du har vuxit upp genom mycket gott systra mi, och kunskaperna kommer nog från de stunder då du har fått jobba lite mer. En sak i ditt liv som jag tror varit jobbigt är just detta, att jag haft anorexi så många år nu. Att du fått se mig med alla mina utbrott och alla hysteriska ting jag sysslat med. Gångerna vi sprungit bredvid varandra i kombihallen och du valt att kuta ifrån, inte klarat av att springa bredvid mig då du vetat vad min tanke bakom löpandet varit. Du har alltid haft kontrollbegär syster, och det är nog någonting som kommit från familjens äldre generationer. Vi har kommit ifrån varandra och jag vet att du inte klandrar mig, jag vet att du klandrar någonting annat. Jag tror faktiskt att det faktiskt hjälper även dig att se anorexian som en person som lever någonstans inom mig, som vill styra över mig och bestämma över mig. Jag kan också tänka mig att du blivit less många gånger, less på att gå omkring och vara orolig över mig, orolig över hur det ska gå, orolig för framtiden, orolig för att jag inte ska kunna ta kommando över mig och min kropp och att du känt dig hjälplös. Vi har haft många trevliga stunder och de har varit lika trevligt att gråta tillsammans med dig som det varit då vi legat i solen, snackat skit och skrattat gott. Jag vet att du saknar stunder då man kan umgås utan att känna av den andra delen av mig och jag vet att du gråtit över stunder då du tänkt på att det vore trevligt med en Bergsbyglass. Lika så att äta middag en dag tillsammans, hela familjen, utan ens en tanke på vad som kan pågå i min skalle. Jag längtar efter att kunna umgås utan att oroa mig över att du oroar dig. Jag längtar efter stunder då du släpper kontrollen, bara slappnar av och litar på att jag klarar mig. Litar på att allt kommer ordna sig och att du faktiskt ibland kan känna dig lite stolt. Jag längtar efter stunder då vi kan ringa varandra och prata precis som vår mamma gör med sin syster. Jag längtar till vi klagar över att vi har källaren fyllda med loppisfynd och att vi inte längre vet var de ska rymmas och jag längtar till vi berättar om äventyr vi varit med om. Jag längtar till du gör ditt eget klädesmärke, då du sitter och skissar och syr hela dagarna och då du känner dig tillfreds med dina konstverk. Jag längtar till framtiden syster och jag har slutat sakna det som varit. Jag vill vända blad och börja på nytt. Det svåraste för mig kommer nog vara att förlåta mig själv för alla otrevliga stunder som skapats på grund av mina aggressioner. Jag har alltid vetat och jag har alltid förstått att min ilska varit brutal och otrevlig och någonting som varit svårt att förstå sig på, likaså att det var någonting som brutit ut så plötsligt. Under de stunder som jag är trött och varit trött, nu vet jag att de beror på för lite mat. Dessa stunder som jag varit trött och utan energi, dessa stunder har visat sig genom ilska hos mig och det är nog dem stunder som jag varit mer som spöket än som Emmy själv. Det är stunder då du stoppat mig från att träna och då du träffat mina ömma punkter som jag blivit arg, och likaså då är det som att spöket har fått träda fram mer än vad Emmys personlighet fått göra. Det jobbiga för mig kommer vara att förlåta mig själv för alla fina stunder som jag förstört och då min syster säkert velat göra gott och varit omtänksam men jag då istället varit aggressiv och stött bort henne från mig. Nej syster, jag trodde aldrig att detta skulle hända mig, jag trodde aldrig att det skulle hända oss.

För några veckor sedan så ringde jag min för att be henne om en tjänst. Jag bad henne att skriva ett brev om mig som skulle handla om anorexian. Ett brev som skulle berätta några tankar hon haft och har, förklara vissa situationer och även beskriva det onda i anorexian. Anorexi drabbar aldrig bara en person, det drabbar hela familjen och därför ville jag att storasystern min skulle skriva ett brev som kunde berätta litegrann hur hon haft det under denna långa tid.







Det drabbar inte oss

Anorexi? Nej det drabbar inte oss. Inte någon som hör till min familj. Vi är ju en helt vanlig familj med underbara föräldrar och jag och mina syskon har fått den bästa uppväxten ett barn kan få.

Så gick mina tankar. Idag vet jag att det inte spelar någon roll från vilken familj man kommer ifrån. Jag har under de senaste sex åren fått se hur sjukdomen har etsat sig fast i min egen syster, och jag kan ärligt säga att jag helst av allt skulle vilja trycka i henne allt av den föda jag hittar. Eller ibland känner jag så. Ibland är jag ledsen och ibland bara less. Less på att inte kunna hjälpa henne, det enda jag vet jag kan göra är att finnas där för henne.

Att förstå sig på anorexi är ingen lätt sak. Jag kan inte påstå att jag förstår mig på sjukdomen helt än idag, fast det gått hela sex år.

Jag känner att jag gjort ett stort misstag som inte uppmärksammade detta i god tid. Även om det idag känns mycket bättre än för ett par år sedan, men det är lätt att ångra saker man inte gjorde eller sa. Det jag tycker är mest jobbigt att vara närstående till en med anorexi är att man alltid måste tänka på vad man säger, gör eller hur man uttrycker sig. För säger man ”fel” eller uttrycker sig på ett sätt som upprör personen om dess ätstörning så blir konsekvensen motsatsen. Eller det är så jag har upplevt det…

Det som också känns väldigt tråkigt är när det kommer till högtider som ofta handlar om mat. Som t.ex. Julafton, midsommar eller födelsedagar. Fast egentligen är det nog ändå vardagen som är jobbigast ändå. Att man inte kan äta samma mat, samma tid eller som att bara gå ut och fika med kompisar. Det är svårt att förstå hur mycket mat och kost påverkar vår omgivning och vardag. Det är sjukt att hjärnan kan ta över ett helt liv av en människa.

Jag kan också känna att det blivit mer konflikter i familjen. Och då vill jag inte skylla på min syster, utan på sjukdomen. För att jag vet att Emmy inte är den som bråkar i onödan. Utan jag vill skilja på personen och på sjukdomen. Jag vet att Emmy har berättat att hon har ett spöke i huvudet, och för mig känns det som en spöklig sjukdom. En sjukdom som är egoistisk, farlig, dödlig, dum, jobbig, konstig, jaa jag skulle kunna skriva hur många negativa saker som helst om denna sjukdom. Man brukar säga att det alltid kommer något positivt från det negativa, man jag har svårt att se det i just det här fallet.

Jag tror inte att anorexi finns i U-länderna. Där får de kämpa för att få mat, och utsidan spelar inte lika stor roll som insidans skönhet. Det är naturligt att äta. Mat är vår medicin som vi brukar säga i min familj. Det finns inga lyckopiller. Mat och kärlek hör ihop. INTE svält.

Det är jobbigt att stå och se på, men om man ska bli frisk från anorexi måste man vilja det själv.

Jag vill ha Emmy tillbaka.

Skrivet av Emmys syster.
Början av år 2011.