Jag var fjorton år gammal då jag på ”Barn och ungdomspsykiatrin”, på Skellefteå lasarett fick diagnosen anorexia nervosa (ett latinskt namn för nervös aptitlöshet). ”Jag, det tjocka, knubbiga kakmonstret som aldrig tänkte på någonting annat än mat… och träning… ”Nä men inte är väl jag så smal så det är farligt, däremot har jag för mycket hull så det väller över shortsen på fotbollsträningarna och bh-banden sjunker in i huden som är full av underhudsfett. Det enda jag har förändrat i matvanor är att jag börjat äta nyttigare, mindre kött, mindre smör, mindre fett, mindre snabba kolhydrater, bara brunt bröd, inget godis, inget socker, mycket frukt och ingen kvällsfika. Sen så har jag börjat träna mer, det är ju viktigt att hålla sig i form, och att cykla två mil om dagen är ju inte att träna, jag måste ju få upp pulsen ordentligt och då behöver jag ju springa och liknande också. När jag ser på de andra tjejerna och sedan på mig så är ju jättemånga mycket smalare än mig, då är de ju också sjuka, jag kan ju inte äta någonting alls, då blir jag tjock. Mina kompisar de kan äta hur mycket som helst utan att de inte syns, ibland är jag faktiskt avundsjuk. Mina gympalärare har sagt att man måste springa minst en halvtimme om dagen för att få ökad kondition, så då kan det ju inte vara fel att springa minst en timme? Sen så har jättemånga sagt att det är bäst att träna på morgonen innan frukosten, så varför får jag inte göra det som är bra? Alla pratar ju om att det är dåligt med snabba kolhydrater och att man inte ska äta för mycket fett. Socker är ju jättefarligt för den delen och jag har dessutom börjat bli väldigt äcklad av sådant. Jag ska bli vegetarian också, det är ju både bra för miljön och för mig. Dessutom tycker jag att det är förskräckligt att jag ska få ta del av djurens fläsk som de haft på sina kroppar när de inte ens får äta riktig mat, leva ett riktigt och hälsosamt liv, varför ska jag få bli tjock medan de inte får i det som de ska äta? Varför ska ni stoppa mig från det som jag gör så bra?”
Första mötet på bup var en katastrof. Jag var så arg, besviken och missnöjd med mötet. Alla fördomar, alla utfrågningar och alla blickar fick mig att känna mig sämst i världen. Deras sätt när de konfronterade mig var på något vis så tydligt att de ville ge mig känslan av att jag gjorde någonting som var fel och att jag inte skulle få fortsätta med det som nu antyddes vara så fel. Det var mamma och pappa som bestämt sig att det fick vara nog med mitt så kallade beteende. De hade nu fått se hur jag förändrade mina matvanor och träningsvanor i två år och nu orkade de inte, hittade ingen annan utväg än att söka professionell hjälp. Efter det första mötet som min pappa följde med mig på bestämde läkaren, sjuksköterskan och pappa att det skulle bli regelbundna möten för mig. De förklarade mycket tydligt för mig att det var mina föräldrar som fortfarande bestämde över mig eftersom att jag inte var arton år gammal och så länge som jag inte var arton och så länge de tyckte att jag behövde vård, skulle de ställa upp på att ge mig det. Jag måste erkänna att det inte kändes som någon vård första gångerna jag var där. Dessutom så var det ofta jobbigt eftersom att mina föräldrar oftast följde med. Plötsligt så bröts alla löften jag hållit till mig själv. Alla lögnerna blev nämligen blottade för mina föräldrar och jag visste att efter att de hört hur mycket jag ljugit så skulle de aldrig tro mig igen och jag skulle aldrig våga ljuga igen. Med det så visste jag att jag aldrig mer skulle få träna på det sättet jag gjort eller att få slippa äta så mycket som jag fått slippa. Jag var inte redo, jag ville ju fortsätta, ville inte gå upp i vikt, jag ville inte se ut som jag såg ut förr. En utav kvinnorna som var på första mötet var den jag i framtiden också skulle få bäst kontakt med; Mathilda. Den andra personen som var i det rummet som vi hade vårt första möte på bup var en riktig ragata som kallade sig för att vara läkare. Så det var hon som skulle göra alla kroppskontroller på mig… Jag må säga att jag hatade dendär läkaren, hon var för mig någon som ville att jag skulle ljuga för att hon sedan skulle kunna sätta dit mig. Jag ansåg att hon la orden i munnen på mig, tog för givet en del tankar som jag själv inte tyckte att jag hade. För mig var hon en person som skrattade åt mina känslor för anorexi, mina längtande meningar till att få lyda anorexian. Hon var också den som undersökte mitt fysiska; den jag fick stå på vågen inför, den jag fick klä av mig inför och det var hon som sa åt mig att det inte var friskt att ha samma vilopuls som Gunde Svan hade då han tränade som mest. Det jag var stolt över när det gällde mig, det sa hon var sjukdomen. Att jag hade låg vilopuls gjorde mig lycklig och hon sa att jag hotade mitt och min familjs liv. ”DRA INTE IN MIN FAMILJ I DETTA!”. Det blev något sorts försvar, jag ville inte förstå att jag sårade mina nära. Att hata henne var likaså ett försvar från min sida, att inte se henne som någon som ville hjälpa mig och framför allt inte någon som brydde sig om mig. Första tiden var jag där för att försvara mig, att övertala de som jobbade där att jag inte skadade mig själv, att det jag gjorde bara var bra för mig. Första tiden jag var på bup gick informationen de gav mig in genom örat, spegelvändes i huvudet och stannade kvar där. Det var nämligen mycket som jag inte sysslade med som de på bup tog förgivet att jag gjorde. Före jag var på bup åt jag mer än vad jag gjorde efter att jag börjat vara på bup. När de dock undersökt mig och sett vilken vikt och puls jag hade så drog in på mitt tränande och de informerade mina föräldrar om hur viktigt det var för dem och för mig att stoppa mig från att träna. Villkoren var mer eller mindre att jag inte fick förbruka energi så länge jag inte stoppade i mig energi. Kraven var även att jag skulle gå upp några kilon men jag blev hela tiden förvarnad att det inte skulle synas på mig, inte märkas och att jag inte skulle behöva vräka i mig mat för att gå upp i vikt. Jag minns hur arg jag var när de fick det att låta som en bagatell att sluta upp med träningen. Att det var en bagatell att äta regelbundet och mycket större portioner än vad jag tidigare gjort. ”Hur kan ni antyda att jag ska behöva äta mer när jag tränar mindre?”. Jag tror nu att jag visste svaret hela tiden men jag såg det inte som någonting rimligt i mitt fall, såg det inte som ett problem med det jag hade i tankarna, jag hade bara fått kontroll. Vilka känslokalla satan som satt där och försökte styra mig och mitt liv. Det var så många gånger jag kunde sitta där och tänka på en och samma sak samtidigt som de talade med mig och försökte hjälpa mig. ”Hur kan ni ha tanken att jag har anorexi när jag sitter här med dessa tjocka lår och denna mage som valkar?”.
Som sagt så var jag tvungen att fara dit upp ändå, på barn och ungdomspsykiatrin och det ska snart ha börjat bli mer som en vana att gå dit. Det var regelbundna koll på vikt, blodtryck och puls. Jag hade tid hos en sjukgymnast varje vecka och så var det såklart samtalen som nästan alltid var med endast Mathilda. Efter en tid av försvar och protester mot vad som talades om för mig vad som var farligt och konfrontationer mot mig och mina tankar om vad som var nyttigt så blev jag mer eller mindre lugn på mötena. Jag började nog förstå att Mathilda ville mitt bästa och att de även bara gjorde sitt bästa för att jag skulle må bra. Vissa mötessamtal kunde det vara jag som tog över snacket, det var jag som berättade om mina känslor, tankar och hur jag mådde. Ibland ångrade jag mig direkt efteråt, kände att jag svek mig själv och att jag aldrig skulle blotta mig inför dessa människor igen. Det krigades mycket uppe i mitt huvud och det märktes även på mitt yttre. Det var av den anledningen min mor, min psykolog och jag kom fram till att gå till en sjukgymnast. Psykologen min förklarade mycket tydligt för mig vad denna sjukgymnast kunde hjälpa mig med, vilka metoder hon kunde använda sig utav. Jag var tveksam och tanken gjorde mig nervös. Trots det så for jag till sjukgymnasten och första mötet tror jag hjälpte mig att tänka klarare på många sätt. När du tänker på en sjukgymnast så får du kanske upp bilden av någon som hjälper dig att bygga upp en viss muskel som kanske behöver rehabilitering efter en gammal skada etc. Denna sjukgymnast hjälpte mig inte med tyngder eller liknande, hon hjälpte mig med min kroppsuppfattning. Hon lärde mig att framhäva olika känslor i min gång, hon lärde mig att avreagera min ilska genom att kasta en boll i golvet, hon lärde mig sitta utan att spänna axlarna och hon masserade mig så jag fick en känsla av hur jag såg ut. Jag ler när jag i efterhand tänker på hur mycket jag lärde mig av de få mötena jag hade med dendär sjukgymnasten och att det är sorgligt att jag var så rädd för att fara till henne att jag ofta inte for, skyllde på att jag hade skolarbete och liknande. Trots det var hon bra, hon var helt super. Dessutom så lyssnade hon så himla bra när jag hade någonting att säga och hennes omtanke var nog äkta. Jag kände mig ofta bortskämd, att de fanns de som behövde detta mycket mer än vad jag gjorde och att jag tog någon annans tid, någon som verkligen var i nöd. Jag minns en dag så tydligt; jag hade just kommit hem efter ett möte på bup. Jag la mig i sängen, helt slut efter allting vi pratat om, alla känslor som vällt inom mig och alla svaga punkter som min psykolog börjat se. Det kändes så tydligt, att det var någon som bestämde över mig i min skalle. Att det inte var jag som tänkte utan det var verkligen någon annan. Så berättade jag detta för Mathilda veckan efter. Känslan av att det var någonting annat som styrde inom mig och att det var någonting djupt inom mig som inte tillät mig äta, tillät mig inte att sitta still och tillät mig framför allt att inte vara lat. Så samtalade vi om vad detta kunde vara. Det bara kom fram i meningarna; han blir arg på mig om jag äter och han säger åt mig att träna bort allt som jag stoppat i mig. Så sa Mathilda till mig: Du säger att det är en han?
Jag minns att jag fick tunghäfta. Var det konstigt att jag kallade det för en han? Jag som är en tjej… jag svarade med ett svagt ”Ja, ja det är en han.”. Så berättade hon för mig att jag inte är den första som tycker att det är en man som styr i huvudet. Det var dendär dagen som jag döpte mannen i min skalle och jag bestämde också vad han hade för skepnad. Mathilda berättade för mig att det var många som gjorde så, många anorektiker bestämde att anorexian var en person och att de även ofta döpte denne person. Detta för att det är lättare att ta på, lättare att greppa då det är en person. Det är lättare att konfrontera en annan person än att diskutera med sig själv och sina tankar. Hamlet skulle han heta. Klumpiga Hamlet som styrs av sina känslor, känslor som gör att han vill döda. Hamlet har funnits sedan länge, regerat i generationer till generationer och är nu mer ett spöke, ett spöke som satt sig i Emmys skalle. Skulle han stanna, skulle han inte? Det skulle Emmy bestämma. Mathilda, du hjälpte mig så mycket och du kommer vara en person som ofta kommer tänka på då jag behöver kraft och ork, för att fortsätta dagen och kampen. Det var mitt spöke som sa åt mig att jag skulle ljuga. Ljuga att jag åt, ljuga att jag mådde bättre och aldrig mer säga emot det som sades på bup. Allt för att få bli fri igen och få göra det jag ville; träna, träna, träna. Dumma, dumma spöke, försvinn för du finns inte. Manipulativt jävla spöke. Det är i alla fall den tanken; att det är ett spöke som stridit i mitt huvud, som hjälpt mig många gånger. Det var Mathilda som fick mig att äta en hel portion lunch, som jag säkert då inte gjort på tre år. Biff, Potatis, Sallad och macka med smör på. Efterrätt åt jag till och med som bestod av en plätta och sylt. Jag åt inte ens kött i regel och jag åt definitivt ingenting som var stärkelsebaserat. Vi åt tillsammans Mathilda och jag. Under lunchen pratade vi om allt möjligt och det försöktes fokuseras så lite som möjligt på maten. Detta var dock någonting jag inte hade någon som helst aning om; att hon berättade lite småskvaller om stället där vi åt (lasarettet) för att jag skulle tappa fokuseringen på, och ångesten över, maten. Om det var därför hon pratade med mig om allt möjligt kommer jag nog aldrig riktigt veta men i efterhand har jag haft känslan av att det var en speciell anledning och inte bara för att prata. Jag tror hon förstod så mycket av mitt sätt att vara, mitt sätt att röras. Jag däremot, satt nog ganska tyst. Jag var förskrämd och tanken fokuserades endast på att försöka se så oberörd av maten ut som möjligt. Jag ville bara slänga i mig det, få det överstökat. När jag var klar med maten och hon sedan sa åt mig att vi skulle äta en plätta ville jag komma med undanflykter, ville att hon skulle ha empati med mig och förstå att jag inte vågade, att jag inte ville och att hon skulle säga åt mig att jag inte behövde. Jag ville skrika, slita av mig håret och försöka få henne att förstå att jag inte behövde dendär plättan för att bli frisk. Så blev det inte, jag åt plättan, jag åt upp hela. Efteråt kände jag en känsla jag inte kände igen. Jag var mätt, jättemätt och sugen på sött, jättesugen på sött. Det ska tydligen ha varit mitt blodsocker som for upp och ned som en bergochdalbana och det var det som gjorde mig sugen på socker. Hon frågade mig ofta vad som var det värsta som kunde hända ifall jag åt någonting som inte fanns inom mitt matregister eller att jag åt mer än vad jag planerat att äta. Alla svaren på hennes fråga kändes oförklarliga och dessutom meningslösa, orsakslösa. Jag var rädd, rädd för att bli tjock och rädd för att aldrig sluta, aldrig sluta äta. Kontroll var och är ett faktum i mitt liv, självklart har det påverkat min rädsla att äta.
Ibland handlade jag fel mot mig själv när jag var på bup. Det hände ofta att jag försökte låta så klok som möjligt. Jag lärde mig nämligen det som de sa till mig och analyserade detta men att jag tog åt mig det har jag i efterhand svårt att se. Anledningarna till att jag försökte låta så klok som möjligt hade olika orsaker. Det kunde bero på att jag ville bort där ifrån, bort från deras kontroll på mig och bort från känslan av instängd och ofri. Den största anledningen var nog att jag alltid haft kraven på mig själv att vara så bra som möjligt i andras ögon. Nu i efterhand kan jag ibland önska att jag ställde mer frågor, att jag var mer öppen än vad jag vågade vara och att jag faktiskt fokuserade på att jag själv skulle utvecklas till någonting positivt. Jag var inte inskriven på bup för att de som jobbade där skulle se att jag var en duktig flicka som lärde mig av det som de sa till mig. Jag var inskriven för att mina föräldrar tyckte att jag hade problem med maten och träningen och att få detta att bli en lagom balans. De tyckte att jag hade fått en för stor fokusering på mitt yttre. Jag ville bara inte att de skulle känna att deras arbete med mig var misslyckat. Jag ville inte att de skulle gå hem efter arbetet och tänka att de arbetar på fel sätt med mig. Jag ville vara en lyckad patient som de kunde vara nöjda över och må bra av efter arbetsdagen. Jag ville inte ha dåligt samvete, jag ville inte att de skulle ha dåligt samvete, jag ville bara att allt skulle vara bra. Tiden gick framåt och mina känslor gick upp och nedåt, nedåt, nedåt och nedåt verkade aldrig sluta gå nedåt. Jag mådde sämre än någonsin och hela den tiden känns luddig för mig. Jag minns inte nu hur gammal jag var den perioden, jag vet inte nu vad det var för årstid och jag vet inte hur länge jag varit på bup, jag minns inte ens vad jag vägde då. Läkaren sa ofta till mig när vi träffades att hur man mår psykiskt sitter ihop med det fysiska. Det vill säga att om jag går ner i vikt kommer det inte resultera i att jag kommer må bättre vilket spöket i mitt huvud alltid försöker säga mig, jag kommer istället bara må sämre för att jag får mindre energi i mig. Kan du tänka dig hur arg jag var många gånger då hon inte verkade förstå att jag mådde dåligt då jag såg att jag gått upp i vikt och att det berodde på kampen i min skalle? Så brast jag ut en gång på ett möte där båda mina föräldrar var närvarande. Likaså var läkaren och Mathilda. Jag brast ut i gråt och panik och skrek ut att jag inte orkade med kampen, att jag mådde dåligt hur jag än gjorde, spelade ingen roll om jag vägde 45 eller 55, jag orkade ändå inte leva med mig själv. Nu kan jag förstå att jag inte kan begära att någon ska kunna förstå mig. Hur mycket förklaringar eller gester eller snyftanden jag än använder mig av så går det inte att få dem att känna smärtan jag känt och känner i mig själv. Smärtan över hur jag ser ut eller rädslan att tappa greppet och kontrollen över maten och träningen. Att jag inte längre ska få sträva efter att tappa mer kilon och bränna bort mer fett från min kropp. Det var dendär dagen då jag brast ut i förtvivlan som läkaren gav mig rådet att äta antidepressiva. Pillret jag aldrig velat äta. Pillret som (i mina tankar) gjorde flickor feta. Pillret som förändrar en, gör en konstig och gör en FET. Min mor var också emot det. Dock inte av samma orsak som jag var emot det. Att leka med piller är aldrig någonting min mor har tyckt varit bra. Jag började trots alla invändningar och diskussioner hemifrån att äta antidepressiva tillslut. Jag fick öka dosen då jag berättade att jag inte märkte någon skillnad och jag hade ofta ångest bara över att jag åt tabletter som skulle dämpa min ångest. Från att ha haft tanken om fullständig kontroll över mig själv så var det nu tabletter som styrde mig och mitt liv. Det var tabletter, läkare och mina föräldrar som styrde mitt liv.
Jag minns att vi pratade mycket om just kontrollen. Vi djupgrävde i mina tankar precis som om vi var i en grotta där vi ville hitta skatten som ingen tidigare hittat. Om de ville att jag skulle hitta skatten, hitta orsaken till mina tankar om mig själv eller om de bara ville få mig att kunna se det som ett problem, ett problem att göra sig av med, det vet jag inte. Jag har ännu inte hittat anledningen och jag har faktiskt slutat att försöka. Det kommer alltid vara en fråga som kommer att bli ställd: ”Varför fick du detta?”. Men jag har valt att fokusera fram, försöka fokusera på nu. I alla fall så var det kontroll vi ofta pratade om. Det var nämligen så att jag hade det som ett argument ibland, att jag hade kontroll och att jag var helt betuttad i den. Att känna hur jag kan styra mig själv på detta sätt, hejda mig från att äta och dessutom att sporra mig själv när jag löper, promenerar eller tränar fysiskt i överlag. Jag blev matad av deras påpekan om att jag absolut inte hade någon kontroll i huvudtaget. Det som hade kontroll över mig det var sjukdomen och ingenting annat. Sjukdomen hade slagit läger i min skalle och hade bildat en stor arme som hade en makt över mig. Vad är då skillnaden på mig och sjukdomen om den slagit läger och tagit över mig. Vad är skillnaden på mig och sjukdomen om jag tänker att mina tankar är mina men andra säger att det är sjukdomens tankar. Om det nu var sjukdomen som hade kontroll över mig så var det även så att sjukdomen tagit kontroll över min vilja för jag ville i alla fall inte att den skulle försvinna, förstod inte att om den skulle försvinna skulle den inte heller påminna mig om hur dålig jag är som människa, hur lat jag är och att maten jag matas med, den var och är jag inte värd. Det var alltså detta som jag skulle få hjälp med, att finna kontrollen över min kropp igen och att kunna säga nej till det som var sjukdomen, kunna urskilja vad som var jag och vad som var sjukdomen, i alla lägen. Många gånger när vi satt och pratade Mathilda och jag så ältades det för att jag skulle förstå, kunna ta åt mig det som sades utan att bara skjuta det ifrån mig. Att det var något annat i mig hade jag nog känt av många gånger men lika många gånger sa jag emot då Mathilda sa att tankar jag förklarade inte var mina. Jag har alltid haft svårt att förklara mina tankar och känslor på ett sätt utan att jag häver ut dem samtidigt i tillexempel gråt, slag eller skrik. På något vis har det alltid känt som att jag förklarar någonting som inte riktigt stämmer med det jag känner vilket har gjort att jag varit rädd för att den jag pratar med ska missförstå mig för att de senare ska få fel uppfattning om mig. någonting som Mathilda ändå aldrig anpassade sig efter, hon tvingade mig mer eller mindre att förklara mina känslor och mina tankar för henne. Hon frågade mig nog ständigt att förklara, att analysera och beskriva mina känslor och mina tankar. Det är fortfarande svårt för mig att förklara mina känslor ibland, mina tvång och mina ångestattacker. Det är fortfarande svårt för mig att kunna hejda mig själv när jag får utbrott som kan se olika ut och bete sig på olika vis. Jag kan fortfarande inte kontrollera mig fullständigt men jag har lärt för att jag ska vara ärlig och förklara mina känslor för medmänniskor. Jag har lärt mig att försöka förklara, vilket jag börjat få komplimanger för; att jag är duktig på att förklara mina känslor. Jag har ljugit och detta är någonting Mathilda hjälpt mig obeskrivligt mycket med att mota bort. Det har nämligen varit ett tvång för mig att ljuga. Det har varit jätteviktigt för mig att inte visa mina innersta känslor och det har varit ytterst viktigt att spela någon annan människa än den jag egentligen varit och är. Idag kan jag må precis lika illa med mig själv som jag gjorde när jag besökte bup som mest. Då var jag en patient som ansågs vara i nöd av stöd men skillnaden idag är att jag, arton år och utskriven från bup vet att svälta sig inte är en lösning på mina problem. Detta är ingen hobby och jag känner mig själv och mina handlingar bättre än vad jag gjort tidigare. Jag kan med hjälp av bup hantera mina känslor och tankar på ett bättre sätt än vad jag gjort tidigare.
Ibland handlade jag fel mot mig själv när jag var på bup. Det hände ofta att jag försökte låta så klok som möjligt. Jag lärde mig nämligen det som de sa till mig och analyserade detta men att jag tog åt mig det har jag i efterhand svårt att se. Anledningarna till att jag försökte låta så klok som möjligt hade olika orsaker. Det kunde bero på att jag ville bort där ifrån, bort från deras kontroll på mig och bort från känslan av instängd och ofri. Den största anledningen var nog att jag alltid haft kraven på mig själv att vara så bra som möjligt i andras ögon. Nu i efterhand kan jag ibland önska att jag ställde mer frågor, att jag var mer öppen än vad jag vågade vara och att jag faktiskt fokuserade på att jag själv skulle utvecklas till någonting positivt. Jag var inte inskriven på bup för att de som jobbade där skulle se att jag var en duktig flicka som lärde mig av det som de sa till mig. Jag var inskriven för att mina föräldrar tyckte att jag hade problem med maten och träningen och att få detta att bli en lagom balans. De tyckte att jag hade fått en för stor fokusering på mitt yttre. Jag ville bara inte att de skulle känna att deras arbete med mig var misslyckat. Jag ville inte att de skulle gå hem efter arbetet och tänka att de arbetar på fel sätt med mig. Jag ville vara en lyckad patient som de kunde vara nöjda över och må bra av efter arbetsdagen. Jag ville inte ha dåligt samvete, jag ville inte att de skulle ha dåligt samvete, jag ville bara att allt skulle vara bra. Tiden gick framåt och mina känslor gick upp och nedåt, nedåt, nedåt och nedåt verkade aldrig sluta gå nedåt. Jag mådde sämre än någonsin och hela den tiden känns luddig för mig. Jag minns inte nu hur gammal jag var den perioden, jag vet inte nu vad det var för årstid och jag vet inte hur länge jag varit på bup, jag minns inte ens vad jag vägde då. Läkaren sa ofta till mig när vi träffades att hur man mår psykiskt sitter ihop med det fysiska. Det vill säga att om jag går ner i vikt kommer det inte resultera i att jag kommer må bättre vilket spöket i mitt huvud alltid försöker säga mig, jag kommer istället bara må sämre för att jag får mindre energi i mig. Kan du tänka dig hur arg jag var många gånger då hon inte verkade förstå att jag mådde dåligt då jag såg att jag gått upp i vikt och att det berodde på kampen i min skalle? Så brast jag ut en gång på ett möte där båda mina föräldrar var närvarande. Likaså var läkaren och Mathilda. Jag brast ut i gråt och panik och skrek ut att jag inte orkade med kampen, att jag mådde dåligt hur jag än gjorde, spelade ingen roll om jag vägde 45 eller 55, jag orkade ändå inte leva med mig själv. Nu kan jag förstå att jag inte kan begära att någon ska kunna förstå mig. Hur mycket förklaringar eller gester eller snyftanden jag än använder mig av så går det inte att få dem att känna smärtan jag känt och känner i mig själv. Smärtan över hur jag ser ut eller rädslan att tappa greppet och kontrollen över maten och träningen. Att jag inte längre ska få sträva efter att tappa mer kilon och bränna bort mer fett från min kropp. Det var dendär dagen då jag brast ut i förtvivlan som läkaren gav mig rådet att äta antidepressiva. Pillret jag aldrig velat äta. Pillret som (i mina tankar) gjorde flickor feta. Pillret som förändrar en, gör en konstig och gör en FET. Min mor var också emot det. Dock inte av samma orsak som jag var emot det. Att leka med piller är aldrig någonting min mor har tyckt varit bra. Jag började trots alla invändningar och diskussioner hemifrån att äta antidepressiva tillslut. Jag fick öka dosen då jag berättade att jag inte märkte någon skillnad och jag hade ofta ångest bara över att jag åt tabletter som skulle dämpa min ångest. Från att ha haft tanken om fullständig kontroll över mig själv så var det nu tabletter som styrde mig och mitt liv. Det var tabletter, läkare och mina föräldrar som styrde mitt liv.
Jag minns att vi pratade mycket om just kontrollen. Vi djupgrävde i mina tankar precis som om vi var i en grotta där vi ville hitta skatten som ingen tidigare hittat. Om de ville att jag skulle hitta skatten, hitta orsaken till mina tankar om mig själv eller om de bara ville få mig att kunna se det som ett problem, ett problem att göra sig av med, det vet jag inte. Jag har ännu inte hittat anledningen och jag har faktiskt slutat att försöka. Det kommer alltid vara en fråga som kommer att bli ställd: ”Varför fick du detta?”. Men jag har valt att fokusera fram, försöka fokusera på nu. I alla fall så var det kontroll vi ofta pratade om. Det var nämligen så att jag hade det som ett argument ibland, att jag hade kontroll och att jag var helt betuttad i den. Att känna hur jag kan styra mig själv på detta sätt, hejda mig från att äta och dessutom att sporra mig själv när jag löper, promenerar eller tränar fysiskt i överlag. Jag blev matad av deras påpekan om att jag absolut inte hade någon kontroll i huvudtaget. Det som hade kontroll över mig det var sjukdomen och ingenting annat. Sjukdomen hade slagit läger i min skalle och hade bildat en stor arme som hade en makt över mig. Vad är då skillnaden på mig och sjukdomen om den slagit läger och tagit över mig. Vad är skillnaden på mig och sjukdomen om jag tänker att mina tankar är mina men andra säger att det är sjukdomens tankar. Om det nu var sjukdomen som hade kontroll över mig så var det även så att sjukdomen tagit kontroll över min vilja för jag ville i alla fall inte att den skulle försvinna, förstod inte att om den skulle försvinna skulle den inte heller påminna mig om hur dålig jag är som människa, hur lat jag är och att maten jag matas med, den var och är jag inte värd. Det var alltså detta som jag skulle få hjälp med, att finna kontrollen över min kropp igen och att kunna säga nej till det som var sjukdomen, kunna urskilja vad som var jag och vad som var sjukdomen, i alla lägen. Många gånger när vi satt och pratade Mathilda och jag så ältades det för att jag skulle förstå, kunna ta åt mig det som sades utan att bara skjuta det ifrån mig. Att det var något annat i mig hade jag nog känt av många gånger men lika många gånger sa jag emot då Mathilda sa att tankar jag förklarade inte var mina. Jag har alltid haft svårt att förklara mina tankar och känslor på ett sätt utan att jag häver ut dem samtidigt i tillexempel gråt, slag eller skrik. På något vis har det alltid känt som att jag förklarar någonting som inte riktigt stämmer med det jag känner vilket har gjort att jag varit rädd för att den jag pratar med ska missförstå mig för att de senare ska få fel uppfattning om mig. någonting som Mathilda ändå aldrig anpassade sig efter, hon tvingade mig mer eller mindre att förklara mina känslor och mina tankar för henne. Hon frågade mig nog ständigt att förklara, att analysera och beskriva mina känslor och mina tankar. Det är fortfarande svårt för mig att förklara mina känslor ibland, mina tvång och mina ångestattacker. Det är fortfarande svårt för mig att kunna hejda mig själv när jag får utbrott som kan se olika ut och bete sig på olika vis. Jag kan fortfarande inte kontrollera mig fullständigt men jag har lärt för att jag ska vara ärlig och förklara mina känslor för medmänniskor. Jag har lärt mig att försöka förklara, vilket jag börjat få komplimanger för; att jag är duktig på att förklara mina känslor. Jag har ljugit och detta är någonting Mathilda hjälpt mig obeskrivligt mycket med att mota bort. Det har nämligen varit ett tvång för mig att ljuga. Det har varit jätteviktigt för mig att inte visa mina innersta känslor och det har varit ytterst viktigt att spela någon annan människa än den jag egentligen varit och är. Idag kan jag må precis lika illa med mig själv som jag gjorde när jag besökte bup som mest. Då var jag en patient som ansågs vara i nöd av stöd men skillnaden idag är att jag, arton år och utskriven från bup vet att svälta sig inte är en lösning på mina problem. Detta är ingen hobby och jag känner mig själv och mina handlingar bättre än vad jag gjort tidigare. Jag kan med hjälp av bup hantera mina känslor och tankar på ett bättre sätt än vad jag gjort tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar