”If I had a heart I could love you, if I had a voice I would sing” -Fever Ray

Sommarlovet mellan 6an och 7an träffade jag min stora olyckliga kärlek. Det kan låta dramatiskt, det tycker jag också själv, men sanningen är den att jag nog aldrig varit så olycklig över en människa som jag var över honom. Det är så många minnen som ännu är så tydliga för mig och det är nog en utav de kärlekar som format mig mycket hur jag är som flickvän och vän. När jag tänker efter så skäms jag inte heller över det dramatiska, jag var dramatisk och är det ännu idag. Dramatisk, vem har sagt att det måste vara någonting negativt. Jag lever mig in i känslan och känner den överallt i kroppen; i näsan, i öronen, i tårna i magen, i låren…

Jag träffade honom i innerstan en kväll då jag farit dit med kompisarna. Det var karuseller igång, artister på uppbyggda scener och fulla vuxna, fulla ungdomar. Jag som är duktig på att börja prata om annat än ämnet. Innan jag kommit till ämnets kärna kan jag ju berätta att jag stormtrivdes att vara med de som var onyktra. De som var onyktra hälsade på mig glatt och högt, de visste mitt namn, hånade mig inte och det hände ofta att de gav mig komplimanger, komplimanger som jag faktiskt försökte ta åt mig. Jag ville våga tro på, att det kanske var komplimanger som stämde. Jag berättar detta för att jag verkligen minns hur glad jag var när jag for tillbaka till ena vännen den kvällen för att sova. Jag kände mig lycklig och tillräcklig, kände att jag existerade och var en person i andras liv. Det kan låta själviskt såhär i efterhand; att det som behövdes för att jag skulle känna mig lycklig var uppmärksamhet. Ja, det är nog sorligt och själviskt men det är ett faktum. Det var dock inte så att jag planerade att få uppmärksamhet eller att jag i huvudtaget trodde, att jag skulle få det då jag var i staden den kvällen med vännerna, tvärt om. Därför var det kanske också det som gjorde mig så lycklig, så obeskrivligt glad då jag fick höra av kompisarna i efterhand att dendär killen som satt på stenmuren tyckte att jag var fin. Det var på dendär stenmuren som vi träffades och det var också vid den stenmuren jag fick bekräftat att min ålder var ett hinder för mig. De jag umgicks med var nämligen två eller tre år äldre än mig och detta ska enligt dem varit någonting som var mer eller mindre pinsamt, att umgås med någon som var så liten som jag och dessutom bli tillsammans med. Det blev nog ett utav de samtalsämnen som stormade mellan vännerna den kvällen. Hur jag kunde vara tolv, jag som såg så mycket äldre ut. Och han som engagerade sig så mycket i min ålder, att han tyckte det nästan var förskräckligt. Varför brydde han sig så mycket om mig ålder? Varför tänkte han så mycket på det? Och som sagt så fick jag mina besvarat mina frågor, det var för att han tyckte att jag var fin. vi fortsatte att träffas, men det var så obehagligt för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, visste inte riktigt vem jag var eller hur jag skulle vara. Jag fick träffa flera nya människor och min vän visade mig hennes bekantskaper varje kväll som gick. Alla var ju så självsäkra och alla kunde så mycket, alla var ju så stora…

En vanlig kväll efter fotbollsträningen stannade jag för att se vännen som skulle spela match med sitt lag. Så kom han och såg matchen med mig. Talades oavbrutet gjorde det, sågs på matchen gjorde det mindre. Jag kommer ihåg sommarlukten den kvällen, fukten, sensommarlukten. Innan den kvällen var slut skulle jag få min första kyss, och jag skrattar samtidigt som jag skriver detta. Jag skrattar för att jag mindes hur stort jag tyckte att det var, hur otroligt det var och hur fantastiska läppar han hade. Jag ställde mig frågan; HUR DÅLIG VAR JAG INTE?! jag som aldrig hade kysst någon förut, med tungan?! Natten var dimmig och lång, sömnlös och fnittrig. Tankarna gick runt och åter runt i min skalle; vad skulle detta innebära? skulle vi bli ihop nu? var vi redan ihop? Är jag kär? Är han kär i mig? Och jag brast ut i uppenbarelsen att; JAG VILL HA HONOM!

Jag minns kvällen då jag mådde så illa, kvällen då jag fick åka på hans moped, sitta bakom honom och hålla om hans midja. Jag minns att han höll styret med högra handen och min hand i sin vänstra. Hans Emiliotröja. Jag tror faktiskt att jag blev attackerad av kärlek den kvällen och jag hade på känn hela tiden att det skulle gå illa. Jag var inte den han sökte efter, jag var liten och tjock. Han var äldre, snygg och smart. Jag var ju bara tolv och dum. Jag blev sjuk den kvällen och den sjukan ska ha varit kvar hos mig i en hel vecka. Jag led av en kärlekskrank i magen som stoppade mig från att äta, vilket i min värld var det bästa som kunde hända mig. I min tanke, i min känsla och i min åsikt var det jättebra att jag inte kunde äta. I en vecka befann jag mig liggandes i soffan, livrädd för honom. I en vecka låg jag i dendär soffan och det jag fick i mig på en dag var lite Proviva med nyponsmak.  På en vecka såg jag inte mig själv i spegeln och på en vecka träffade jag honom inte. jag vågade knappt svara i telefonen, hur orolig han än förklarade att han var. Efter en vecka var jag lyckligare än vad jag varit på länge. Jag tog på mig min tröja från gina tricot som alltid suttit som skinn på en korv. Nu satt den löst på mig och att det låg en mudd över magpartiet vid naveln gjorde ingenting för den korvringen som suttit där hade försvunnit. Jag minns att jag hade en känsla som kan förklaras med ordet stolt.

Det var faktiskt han som var mer intresserad av att träffa mig än vad jag var av att träffa honom dendär veckan då jag låg sjuk. När han ringde gång på gång och jag ignorerade, var rädd för att svara, rädd för att han skulle tänka att jag var fel för honom. Han besökte mig den sjätte dagen då jag låg sjuk. Jag minns hur jag sprang ut i skogen för att möta upp honom, rädd för att mina föräldrar skulle få reda på honom. Jag var ju trots allt bara tolv och min pojkvän vad femton. Vad mina föräldrar skulle tycka om det hade jag ingen aning om och jag ville nog framför allt inte veta vad de skulle säga. Han var fin mot mig den gången, romantisk och underbar. Jag blev frisk och jag kom ut till staden som fem kilo smalare och upptagen. Jag var inte singel och jag var inte tjock. Ungdomar i min och i äldre ålder började uppmärksamma mig(vilket jag absolut inte var van vid) och de ställdes hela tiden frågan: ”är det du som är ihop med honom?” jag hade fått en identitet, jag var helt plötsligt någon som människor såg, men jag var ju för fan bara någon som andra människor relaterade till honom. Kommentarerna flödade i alla fall och det kom från alla håll. Sista dagarna den sommaren var äventyr och det var han som gjorde det spännande. På helgerna besökte hemmafester där det spelades poker och på nätterna for vi till max där alla fulla människor var hungriga, sugna på nattmat.  Max, nattmat och fest är nog någonting alla i denna stad fått höra talas om eller fått vara med om, det är någonting som verkar vara ett måste. En kväll som alla andra fredagskvällar var vi ett stort gäng som skulle umgås och denhär fredagen befann vi oss hemma hos honom som skall komma att bli ett stort huvudämne i mitt liv några månader senare. Jag skulle också få träffa och prata med den personen som skulle bli en av de bästa vännerna i mitt liv. Ingenting av detta visste jag dock om, det enda jag visste den kvällen var att min kärlek nonchalerade mig och att jag kände mig äcklig, ful och tjock.  Under kvällen som det spelades poker i vardagsrummet gick jag omkring, ibland ned till källaren där det spelades rockmusik för att återuppleva tiden med min bror då det alltid lyssnades på Metallica. Ibland gick jag ut av raseri, frustration och jag kände ena sekunden att han skämdes för mig och andra sekunden kände jag att det var jag som överdrev. Jag ville gå, gå, gå och gå. Gå så att jag fick tänka, gå för att få känna att jag kunde någonting, gå för att känna att jag existerade men inte i en dålig värld. Jag ville existera i min egna påhittade värld där ingen kärlek fanns, inget hat och ingen ytlighet. I min värld fanns det bara moln och där kunde man bestämma själv vad man skulle ha för färg och vilka former. Om man var arg räckte det att man blev ett svart moln och om man var kär räckte det att man tänkte på den färgen som man tänkte på då man kände känslan av kärlek. Mer än så behövdes inte, bara känslan och bekräftelse var ingenting man behövde för att få behålla känslan. Jag stod fortfarande utanför och jag kunde inte försvinna till min värld. Istället gick jag in i huset igen för att återigen uppleva hans nonchalans.

Jag blev tröstad av min framtida bästa vän den kvällen, hon lyssnade och hon förstod. Hon höll om mig och hon blev inte rädd då jag grät. Hon förstod. Jag blev så till mig, så förvånad när jag insåg att hon vågade se denhär sidan hos mig, den sidan jag skämdes så mycket för. Han som snart ska betyda mycket för mig, även han höll min hand, i tröst och jag tror att han faktiskt brydde sig och att han såg mig som en väldigt liten och försvarslös person. Jag kunde dock inte släppa känslan och jag påminde mig själv hela tiden om att min faktiskt skrattade åt mig. Min kära skrattade åt mig då jag grät inför honom och sa att han betedde sig konstigt. Jag somnade gråtandes den kvällen och jag vaknade med svullna ögon. Denhär tiden och känslan fortsatte i några veckor till, innan jag tog steget att besöka hans skola där han fick göra slut inför publik.

”jag önskar att jag kunde älska dig men jag kan inte tvinga mig själv att göra det”

jag minns hur adrenalinet i mig flödade, känslan av hur äcklig och korkad jag varit gjorde mig nog galen. Jag ångrade att han fått ta på mig då jag alltid kände mig tjock. jag ångrade att jag bara lät honom bete sig så respektlöst mot mig som han gjorde och att han puttade bort mig då jag försökte krama honom, skyllde på att han var för mätt. Jag hatade känslan av att jag var otillräcklig och att han alltid fick mig att känna mig så liten. Jag kände mig äcklig. Jag var ju den jag var, inte den ålder jag hade. Mina tankar och mina känslor var okontrollerbara och jag orkade inte mer.

Mycket av hur jag betedde mig och hur jag uppträdde mot andra minns jag faktiskt inte mycket av när det gäller just denhär tiden av depression. Kanske var jag för nedslagen, kanske var jag för fokuserad på att försöka hitta nya saker som kunde göra mitt liv innehållsrikt. Fokuserad på att få honom tillbaka, fokuserad på sorg och på alla mina misstag jag gjorde som blev orsakerna till att han lämnade mig. Jag gick tillbaka till känslan då jag var lycklig, känslan jag kände då jag såg mig själv i spegeln efter att ha gått ner alla kilon. Då jag fått smalare midja än tidigare och fick se mindre fläsk på kroppen. Jag ville återuppleva känslan, känna mig duktig och känna mig tillräcklig. Jag ville till min egen påhittade värld där jag kunde tänka på vad jag ville och tänka hur mycket jag ville, utan att någonting kunde störa mig. Fokuseringen blev på vandring och löpning. Jag ville tänka, då gick jag, ville jag avreagera mig, då sprang jag. Jag kvävdes av alla tankar och det gjorde mig tvungen till att gå. Jag ville ha mål, ville ha någonting att gå till. Ifall det var hur långt jag skulle gå, hur mycket jag skulle bränna bort eller om jag skulle till en viss plats kunde variera, det enda jag visste var att jag behövde ett mål och inget kunde stoppa mig mot att nå till det. Hösten kom och jag var strongt fokuserad på att förändras, jag ville inte leva med den jag var och jag ville inte existera på det sättet som jag gjorde. Jag hade stött på nya vänner och bekanta och det var många jag stod nära, många som brydde sig och många jag tydde mig till. Det var dock vissa saker som jag höll för mig själv och denna bantningsprocess var en utav de tingen. Ingen skulle få reda på mitt egna äventyr jag skulle göra och ingen skulle få härma eller stoppa mig. På fotbollsträningarna fokuserade jag inte bara längre på att bli bättre som målvakt, jag fokuserade även på att bränna bort så mycket fett som möjligt och för att bli av med alla kolhydrater som fyllts i min kropp. Jag ville bort med allt som fanns på mig och jag suktade efter att få svimma på träningen; bevis på att jag tagit i. jag cyklade till träningen, tränade och cyklade från träningen. Jag sprang efter träningen och tog en promenad sen. Jag cyklade tillbaka till staden för att vara med vänner och cyklade hem på natten. Jag sysselsatte mig i att träna så jag kunde undvika att sätta mig vid matbordet, om jag gjorde det skulle jag äta ihjäl mig. Jag har alltid älskat att göra någonting som visar resultat och att detta gjorde. jag mätte midjan med gamla jeans, jag vägde mig och jag kollade mig i spegeln. Jag läste tidningar som berättade hur man skulle äta för att gå ned så fort som möjligt och jag kom på att jag hur jag kunde ljuga att jag ätit för att slippa äta mammas feta mat. Jag lärde mig allt om mat och jag kunde det mesta om hur man skulle röra sig, hur man skulle träna, hur man skulle sova och hur man skulle äta FÖR ATT; gå ned så mycket som möjligt. På skolan åt jag sallad till lunch men hungern som vred om sig så jag inte kunde koncentrera mig på lektionerna gjorde att jag många gånger åt ett mjukbröd i nödsituation. Detta mjukbröd gjorde att jag fick dåligt samvete så då kunde jag inte äta någonting på kvällen efter träningen.

Trots att detta tog upp mycket av mina tankar kunde jag inte släppa honom. Jag ville inte leva utan honom. Det låter brutalt men så bestämde jag mig en kväll för att göra ett försök. Att hoppa från bron, slå i huvudet i en sten så jag kunde dö så fort som möjligt. En höstkväll var det och det var få bilar som körde över bron. Jag klättrade över stängslet och höll i mig i räcket. Tittade ned i det stora svarta som var så stort att jag nästan tappade fokus. Så halkade jag till med foten. Nu i efterhand kan jag skratta till och tänka på Titanic. Adrenalinet som rusade igenom mig och hjärtat som slog i en takt jag aldrig nått upp till, inte ens då jag löptränat upp för branta backar. Den känslan fick mig att ångra vad jag just gjorde. Tanken att jag inte skulle finnas blev plötsligt omöjligt och någonting jag inte ville. Jag stod kvar ett tag, rädd för att halka av misstag. Jag nynnade lite försiktigt för mig själv för att försöka lugna ner mig och klättrade tillbaka på gågatan där en folksamling av fulla ungdomar gick förbi. Jag försökte gömma ansiktet och sprang där ifrån så fort jag bara kunde.

Jag hade gått hem till honom en dag och det hade hunnit bli kväll innan jag kom hem. Jag kunde inte låta bli att gå till dit han bodde, det blev mitt mål och ingenting kunde stoppa mig. När jag närmade mig vågade jag inte gå närmare än att just så pass skymta färgen på hans hus och istället sprang jag ned till bänken vi satt på en gång som stod bredvid sjön. Jag satt där och funderade länge på varför jag gått dit, gått så långt för ingenting. Jag kom bara fram till att jag behövde det; att jag kände hur stenarna föll från axlarna mer och mer. Tillbaka hem hade benen börjat bli sega och jag funderade till och med på att springa in till något hus och be om att få låna telefonen för att ringa hem. Det blev inte så, jag var allt för fokuserad på att klara det. Har jag själv satt mig i skiten får jag banne mig se till att kravla mig ut ur den själv också.  Väl hemma kände jag mig illamående och lycklig.

När snön föll dendär vintern blev jag orolig. November och det hade redan börjat falla, ”vad ska jag då göra när kylan kommer och jag tar mina långa promenader? jag som hatar kyla” Jag utnyttjade de tillfällen jag hade att röra mig på. På kvällarna blev det situps och armhävningar, på toaletten blev det benböj och i trapporna blev det tio upp och ned innan jag stannade på det plan jag skulle befinna mig på. Snön gjorde mig vansinnig men så provade jag att gå en gång och det var början till fler promenader, tvångsmässiga promenader som ingen kunde stoppa mig från. Jag ska även ha börjat springa mer och mer av egen vilja denhär vintern, springa utomhus. På fotbollen hade vi tidigare sprungit några kilometer men det hade alltid varit ett ångestmoment; att springa var för mig att visa hur dålig kondition jag hade. Dock släppte det efter dendär gången då jag klarade av att springa ”broarna runt” som var hela fem kilometer. Det var efter den gången som det ska ha blivit en utav mina största intressen. Största intressen för att känna lugnet, koppla bort tanken som är beroende av känslan och istället koncentrera sig på stegen, andningen, pulsen och musiken.

Förluster har dock sina goda sidor. Under den korta tiden som jag var tillsammans med min första kärlek stötte jag på vänner som kom för att stanna och dessa vänner ska ha blivit några som var de första jag berättade för om min anorexi.