Never Follow Suit
-radio dept.

Jag ser er varje dag, jag hör er varje dag, ni som gör och gjort liknande saker som jag gör. Alla människor är vi olika och precis så är det även med detta. Vad ska jag kalla det då jag inte vill kalla det sjukdom. Jag ser bloggar överallt där det står om hur ni kämpar, kämpar mot anorexin. Lika många läser jag om hur ni kämpar tillsammans med anorexin, med ätstörningen, för att njuta av tillfredställningen ni får när ni tränat, när ni ätit mindre och då ni ser att ni blitt smalare. Jag ser en del som beter sig på ett liknande sätt som jag gjort, som har mer eller mindre samma mål som jag haft och har... Varje dag försöker jag stoppa människor med mina egna tankar och jag önskar fortfarande att jag hade en trollstav så jag kunde styra dem. Jag är som en liten spion, uppmärksammar så fort jag ser något spår. På brickorna ligger det små brödbitar med knappt något smör på. I korridoren går flickorna tunna som vandrande pinnar och på reklamer, tv, bilder och allt media överlag finns det människor som visar sina magra kroppar. I omklädningsrummen så hör jag hur någon kräks på toaletten, ute i gymmet ser jag hur pinnbenen och pinnarmarna kämpar med bara hjärnans vilja, kroppen orkar inte men viljan finns. Jag blir vansinnig ibland då jag inte förstår varför vi lever som vi lever, varför vi gör som vi gör. Och när jag menar vi så talar jag inte om något speciellt fack jag stoppat in människor i, jag menar bara, att jag inte förstår hur våra tankegångar fungerar ibland och att allt är så komplicerat.  Precis som mamma brukar säga: ”ibland blir jag så vansinnig att jag inte vill bry mig längre”. Jag vet att hon bryr sig, så enormt, och hur ska jag ha förmått att fixa detta utan henne. Alla har vi kroppar men det ska alltid mätas åt olika håll hur vi ser ut, vad vi äter, hur mycket vi väger, vad vi ska äta, vad vi inte ska äta, vad som är nyttigt, vad som är onyttigt. För en del blir det extremism och för andra skjuts det undan. Människan verkar mer eller mindre alltid ha haft någonting att sträva efter, att kämpa för och att uppnå. Vi ska ha den perfekta färgen på våra väggar, det ska dessutom vara den som är mest inne, antingen vad det sägs på tv eller vad våra kompisar tycker. Det strävas efter att man ska ha de snyggaste och mest moderna kläderna, vare sig om man själv tycker det eller inte, det glöms helt enkelt bort vad man själv tycker. Har vi några egna åsikter i huvudtaget eller formar vi alltid våra åsikter efter flocken? Styrs vi alla av alla andra? Jag kan inte låta bli att få dessa tankar ibland och jag kan inte låta bli att försöka finna en orsak, en anledning till varför det faktiskt är så många som lider av ätstörningar av olika slag. Är det inte att man vägrar äta så skåpäter man eller så spyr man upp maten eller så gör man ingenting annat än att äta. Mår vi bra av att göra såhär? Kanske är inte välmående det viktigaste för alla människor längre. Kicken, kanske tycker vi om att leva efter kicken. Som min älskade pojkvän som så ofta frågar mig; är det värt det? är det så viktigt? Jag kommer aldrig förstå hans tålamod, jag kommer aldrig förstå att han stannar med mig. Jag skäms när jag talar om det att jag bara fokuserat på att trivas med mig själv och det har mer och mer lett till att jag fokuserat på hur mycket underhudsfett som finns på mig, hur bred midjan varit och hur tjocka armar och lår jag har. Jag har funderat på hur många kalorier det är i det jag ätit och jag har inte kunnat sova för att jag varit nervös över hur jag ska se ut dagen efter. Jag har varit rädd för speglar för att jag inte vågat se på mig själv, tänkt att ”om jag ser mig själv kommer jag att ta livet av mig på fläcken”

När jag hade nått mitt esse, då detta ännu var någonting som inte talades om öppet, då kunde jag ibland stå i timmar och analysera min kropp. Ibland fick jag komplimanger av spöket och det var när jag såg en benknota sticka ut, men oftast var det klagan på allt jag stoppat i mig och hur lite jag rört mig som fått mig att se ut som jag gör. En klagan som kunde eka i huvudet dag ut och dag in. Den där synen i spegeln blev energin till att orka träna och orka röra mig så mycket det bara gick. Ingenting skulle stoppa mig, ingenting fick stoppa mig. Så när jag rört mig, fick jag ge mig själv beröm, och berömmet mättade mig. Jag var lycklig, stenlycklig. Kände mig fantastisk, ville röra mig resten av livet och aldrig mer uppleva mättnadskänslan efter att ha ätit. Ja det var faktiskt fantastiskt många stunder då jag ännu orkade. Självklart, självklart är jag ingen robot, inte du heller för den delen och att träna bort mer än intaget av mat, det kommer aldrig i slutändan att bli bra ifall man inte gör en förändring. Jag vet, och det är nog det som är det jobbigaste. Att alltid veta att tankarna och känslorna är fel för mig men att jag inte kan släppa dem ändå. Att styras av detta i alla situationer i vardagen och att ständigt påminna sig själv att inte falla tillbaka i det, precis som att inte falla tillbaka till ett beroende. Jag vet även så väl allt jag förlorade på att bara fokusera på detta. Faktiskt det mesta av livets fantastiska innehåll, för ingenting gjorde mig glad förutom att träna och att träning utan mat skulle leda till, ja, leda till vad. Leda till något sorts mål som jag byggt upp, bekräftelse från mig själv, utan beroendet av andras bekräftelse. Mitt ytliga har blivit det som styrt hur jag tyckt om mig själv och det har gått över till att det styrt min livsgnista och det är någonting jag inte har börjat acceptera förrän nu. Jag bestämde mig för längesen att jag skulle bli av med detta och nu när jag nått upp till en kroppsvikt så jag faktiskt har friska värden så kan jag inte acceptera det ändå. Jag kan inte acceptera att jag inte längre kan sträva efter att gå ner i vikt och tillslut somna för att aldrig vakna igen. Jag är som en nykter alkoholist som inget annat vill än att supa ner mig. Jag har helt enkelt inte hittat någonting än som uppfyller min självkänsla trots alla underbara människor jag har runt omkring mig. När jag tänker på det, hur bra jag har det och hur bra alla är runt omkring mig så känner jag mig bortskämd och jag känner mer eller mindre att jag inte förtjänar det. Jag vet, jag vet att du nu tänker att jag förtjänar det och att det är konstigt att jag inte kan njuta av det jag har. Dock njuter jag av att jag vet att utan dem skulle jag inte klarat detta och jag hade aldrig gjort de så kallade goda valen för min hälsa som jag gjort.

Jag har känt att det inte funnits värde i mig och jag har inte funnit mig i att jag är någonting för någon annan. Det har gjort att jag grävt ner mig till spöket igen och försökt uppnå hans mål med mig, så kan jag få känna mig duktig i alla fall. Tänk dig att det jag gör då jag faller tillbaka är på något vis är ett tillstånd att klara av livet med mig själv. Att jag försöker överleva dagarna med mig själv och att jag på något sätt ska kunna tycka om att leva livet i mig. hur konstigt det är kan låta, att jag svälter mig för att överleva eftersom att svälta är ju att döda sig själv långsamt. Denna sak att överleva livet är inget alternativ det heller för att få njuta. Det är en kamp varje dag att låta bli maten, speciellt när man har omtänksamma människor runt i kring hela dagarna. Absolut, jag har överlevt med mig själv när jag svultit men inte fan har jag levt livet i alla fall. Är det inte det som är meningen med livet? Att leva det. Det är de gångerna, då jag valt spöket före mina vänner som jag börjat bli rädd för mina vänner. Jag har då inte vågat höra av mig längre för att jag ljugit för dem. Vilket lett till att mått sämre med mig själv, sett mig själv som en ännu sämre medmänniska än vad jag kanske gjort då jag kämpar mot spöket i huvudet. Min rädsla för att mina vänner ska ha trott att jag inte valt att vara med dem för att jag inte vill. Jag har bara inte vågat sitta still, tänka på mat, bli hungrig, visa när jag äter och sitta still efter att jag ätit. Jag har varit rädd att visa mitt hetsiga beteende, mitt stressiga beteende som jag alltid känner av då jag inget annat vill än att röra på mig. Detta har senare lett till att jag förlorat många, otroligt, otroligt många. Det jag framför allt tänker på är när jag tänker om jag någon gång gjort något själviskt faller sig tanken på när jag valt ätstörningen framför mina vänner. Det ironiska med detta är att jag till en början valde ätstörningen framför mina vänner för att inte vara självisk. Det är många gånger jag inte riktigt förstått varför jag valde att ta steget från att sluta äta till att äta igen men när jag möter mina närmaste, min familj, min pojkvän, hans familj och mina vänner som jag har kvar så förstår jag. Jag förstår att jag gör det för dem, för att någonstans så kanske det finns ett liv utanför denna fokus på mat och träning, jag har bara inte hittat det än. Det enda jag vet är att jag inte mått bättre av att leva med denna anorexi. Jag mådde inte bättre då jag ställde mig på vågen och vägde 42 kg än då jag stod på vågen och vägde 55 kg. Saken är den att det är någonting konstigt som sitter som en igel i mitt huvud, att målet i livet är att gå ner i vikt, hela tiden. Jag skulle vilja säga det hur många gånger som helst och jag skulle även vilja starta en stödgrupp. Jag skulle vilja styra andras tankar och jag skulle vilja få alla flickor att förstå hur fel det är, att gå ner i vikt. Det hjälpte inte mig att höra vad som hände i min kropp, jag tyckte nämligen om att plåga den. Jag har alltid tyckt om att plåga mig, för jag har inte sett det plågsamma i plågan. Det är andra som sagt att jag plågar mig själv, inte jag. Jag måste bara lita på att de som är professionella och de som jobbar inom detta område talar sanning för mig, och att jag inte velat leva är någonting jag ännu måste kämpa med, varje dag. Jag litar också på att det kommer ta ett tag innan det försvinner helt, om det i huvudtaget kommer att försvinna så pass mycket från mitt huvud att jag inte längre kommer att tänka på det. Jag tänker trots allt på det varje dag och lika så på natten. Jag tänker på det då jag pratar om politik och jag tänker på det då jag ser på en skräckfilm. Jag blir avundsjuk då jag ser på flickor som ”får” leva med det och jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på hur lite fattiga barn får äta. Jag vill inte att barn ska svälta och jag vill inte att du som kan äta väljer att inte göra det, du förtjänar så mycket. Jag vägrar låta som Carola och jag vägrar dra predikan, jag vill bara att du inte ska uppleva den plågan jag gör idag då jag tänker på hur mycket jag missat av mitt liv av detta, hur många människor jag förlorat på grund av detta och hur mycket av mig jag förlorat. Jag lever fortfarande med anorexian i mitt huvud men jag är så jävla stark att jag stretar emot det. Jag har lovat, jag har lovat att klara av det. Jag kan inte själv tro att jag kommer att ha någonting i mitt liv som kommer fylla ut mitt intresse lika mycket som anorexian gjort, men jag har mina kära som stöttar mig varje dag, bara genom att se mig som den människa jag någonstans är. För det är någonting som anorexian gjort med mig. Jag vet nämligen inte vem jag är utan den. Jag vet inte vem jag är utan detta spöke som uppfyller alla mina tankar i mitt huvud, som klagar på mig då jag inte gör som han säger och som berömmer då jag gör det han befaller. Jag vet inte vad jag tycker är trevligt, jag vet inte vad jag tycker är roligt och jag vet absolut inte om jag kan någonting. Jag vågar inte ta komplimanger för jag är rädd för att blir för ”egenkär” och jag vågar inte ha på mig tajta kläder för då tänker jag att människor tror att jag tycker att jag har en vacker kropp och att jag är stolt över den. Med sjukdomen har jag blivit rädd för de mesta. Sjukdomen har gjort att jag varit rädd för att höra av mig, att ta plats i andras liv och att andra ska se mig som den människa som de inte trodde att jag var, den människan som de inte tycker om. Jag har undvikit att svara då vänner och familj ringt för att jag blivit rädd för det sociala, blivit rädd att säga fel, vara fel, göra fel och att äta fel. Jag har blivit rädd för att bli bjuden på mat som jag inte vet vad det innehåller att jag faktiskt aldrig kommer sluta äta för att jag alltid gått omkring hungrig. Jag har varit rädd att jag blottat mig om denna sjukdom men sen när mina vänner umgås med mig ser de att jag egentligen är tjock och att jag äter mer än alla andra. Jag har bråkat med mina föräldrar och med mina syskon tills att de tappat tålamodet. Jag har fått mina föräldrar att vara oroliga och fyllda av gråt på nätterna. Jag har fått min mamma att bli rädd att jag ska dö, dö som barn. Jag har suktat efter att dö och jag har suktat efter att försvinna från livet, från allt levande. Saken är den att jag vill finna någonting annat i livet. Någonting som fyller min vardag och mina tankar av glädje. Jag vill förstå känslan av god självkänsla som Mia Törnblom så ofta pratar om. När jag hörde henne första gången på en CD-skiva som en målvaktstränare gav till mig så kändes det som att det klickade direkt. Då hon berättade om att självkänsla och självförtroende inte var densamma och att självkänslan är så viktig. Att hon gjort egna misstag och att missbruket tog över hennes liv. Framför allt motivationen hon gav mig då jag faktiskt förstod att hon klarat sig från missbruket, hon klarade det! Hon hade varit missbrukare så länge och nu är hon ren, hel, frisk, levande, existerande och jag fick känslan av att hon älskade sitt nya liv. Jag längtar efter dagar som går upp och ned av ”vardagliga orsaker” som att man inte får igång bilen då det är så kallt att man inte vill gå. Jag längtar efter dagar då jag kan känna glädjen tillsammans med mina vänner och gå hem med ett leende på läpparna istället för att ha tankarna fulla med ånger över vad jag tvingat i mig att äta för deras skull  

Idag försöker jag ta en dag i sänder. Jag bor hemma, jag har mitt rum på samma ställe som jag har haft några år nu, med balkongen och den långa garderobsraden. Nästan alla mina kläder hänger kvar där också, förutom några som jag faktiskt haft orken till att packa ner. Orken att förstå att jag inte kan ha på mig samma jeans som jag kunde för två år sedan, den orken har varit en prestation. Mathilda tyckte att jag skulle bränna dem, mamma likaså, men jag har inte klarat av det än. Det är dock en förskräcklig tanke att prova jeansen igen. Varför ska jag då behålla dem? En fråga som jag låter bli att försöka besvara. Idag är det viktigaste för mig att jag klarar av dagen, att jag försöker njuta, tar mig en vilopaus, äter mina måltider, att träffa de jag bryr mig om, kramas så mycket som det går. Det viktiga är alltså för mig att tänka på det som är bra för mig, tänka på det som är viktigt i mitt liv och även att jag försöker bygga upp min självkänsla och likaså mitt självförtroende. Det var någonting som dippade tillsammans med vikten, självkänslan och självförtroendet. Trots viktuppgång så har det varit trögare för mitt psyke att hänga med. Nej jag är inte ofta glad om dagarna och jag är inte lika öppen som förr. Åsikter har jag ännu och samtala i klassrum det har jag inte heller något problem med. Problemen kommer då jag ska vara mig själv, då jag ska blotta mig och då jag ska tala utifrån mig själv och inget annat. Vem är jag? Vad är jag? Hur är jag? Jag ställer mig frågor varje dag om hur jag utan tankarna om mat, utan tankarna om träning och plikt. Så jag har börjat lyssna på Mia Törnbloms skiva igen och jag har börjat med självterapi igen. Idag så är jag 18 år gammal och utskriven från Barn och Ungdomspsykiatrin. Jag har sedan tio månader tillbaka varit tillsammans med en person som faktiskt klarar av mig mer än väl. Han orkar faktiskt diskutera emot mig och han orkar se mig när jag har en dag som är en dag jag helst inte vill existera. Han är en person som inte tycker att den här ätstörningen passar ihop med mina normer. Jag som inte alls är utseendefixerad har ändå en ätstörning som endast fokuserar på mitt yttre. Han vill dessutom vara med mig, bara det gör mig förvånad varje dag jag stiger upp. Det är dock någonting som börjat smälta inom mig, att han faktiskt ser mig med någonting bra och att jag är bra. Fan, han tycker nog att jag är bra, vilket är helt fantastiskt. Jag vet inte vad jag är och jag vet inte vad jag var före jag började… jag vet verkligen inte vad jag ska kalla detta. Jag vet inte vad jag har inom mig men jag vet att det är någon drivkraft som inte vill bli styrd, som vill styra sig själv och har ett speciellt mål som skall uppnås och det är bara jag som kan stoppa det. Jag vet inte vad jag var före denna kamp och jag vet inte vad jag vore utan den. Jag är i denna kamp och det är en kamp jag går igenom varje dag. Idag väger jag 50 kilo och det motsvarar en vikt som är ”medel men ändå lite för lite” som Min läkare sa till mig sista gången vi träffades. Jag har friska värden och jag ser inte sjuk ut. Jag ser helt enkelt helt ”normal” ut. Normal är ju också ett ord som jag faktiskt skulle kunna skriva en bok om för jag anser att allt är onormalt. Normalt för mig är ett ord som ej borde få existera för att om man har normalt som ett mål, att vara normal som en önskan, att ha normal långt hår, ha normala kläder, vara normalt glad och vara normalt trevlig så får man leta i evigheters evigheter som senare kommer leda till depression och ångest. ”JAG VET INTE VEM JAG ÄR?!” – nä men det är väl inte så konstigt med tanke på det mål du haft som inte ens existerar. Vi är alla onormala, vi är alla på våra olika vis och vi tänker alla våra egna tankar. Normal är alltså ett ord utanför min existens och jag gör allt för att slippa detta ord. Dock kan det bli jobbigt för mina medmänniskor, jag har nämligen lätt för mig att ställa motfrågan ”så vad är normalt för dig?” när de uttalar sig om någonting som är onormalt och som borde vara normalt. För att komma till saken i alla fall, att jag är ”normalstor” för mig har detta både varit någonting positivt och någonting negativt. Detta har gjort att jag inte känner mig lika granskad av min familj, inte lika granskad av min familjs vänner och inte heller lika granskad på gymmet. Det har gjort att jag kan fokusera mer på mitt eget och att jag inte är rädd för att utmärka mitt beteende som ”ätstörningsbeteende” För det är någonting människan i regel är duktig på. Att stoppa in folk och dess beteende i fack. Detta bara för att man själv ska veta vem man är. Jag har dessutom inga krav på hur människor i min omgivning ska se mig, om de väljer att stoppa mig i ett fack så är det deras val och inte mitt. Det som har varit negativt med detta, att jag blivit så kallat: frisk fysiskt sätt, har lett till att jag har haft svårare att våga öppna mig för mina nära. Jag har inte velat såra dem och inte heller göra dem rädda. Jag har dessutom haft det svårt då jag inte vågat förklara för mina medmänniskor att jag inte klarat av att göra vissa saker, att jag inte vågat göra vissa saker eller att inte vilja fara till olika människor för att jag känt mig illa till mods. Jag har helt enkelt varit rädd på något vis och varför kan jag tyvärr inte svara på. Det är också en fråga som jag ställer mig själv varje dag och kanske har jag funnit svaret: att jag inte vill ha det som en ursäkt eller orsak till att undvika samhällets krav, skyldigheter och rättigheter. Jag har inte velat ha det som en dålig ursäkt och att folk ska tro att jag använder det som ett utnyttjande då jag egentligen bara inte vill umgås eller då jag inte vill göra någonting. Det har alltså lett till att jag tappat kontakten med otroligt många av mina vänner och jag har dessutom fått sämre social kompetens. Då kan du ju ställa dig frågan; menar hon alltså att det varit dåligt att gå upp i vikt? Och svaret på det blir självklart ett stort nej. Och då är det ett nej från mig. Jag krigar bara så otroligt mycket med spöket som skriker och är arg på mig för att jag inte gör som han säger. Han tycker att jag är ful och lat och säger åt mig att jag inte förtjänar maten jag äter, förtjänar inte dem jag har runt om mig.