”Det är konstigt. Jag pratar med mig själv i telefonen i timmar, utan att känna det minsta av besvär. Jag trivs så och konversationerna kan aldrig bli obekväma eller stela. Det var ingen som helst press från den andra personen i luren och jag behövde aldrig tänka efter ifall jag sa någonting konstigt eller ifall jag var för öppen om mitt liv. Jag har genom den uppenbarelsen bestämt mig för att vara mer för mig själv för då besvärar jag inte någon annan med mina otroligt onödiga och ältande problem. Jag ska berätta för klassen nu också och jag vet att jag kommer ångra mig precis efteråt. Dock ångrar jag mig ju även varje gång jag ljuger för dem. Jag vet inte hur jag skulle orka deras frågor om varför och var någonstans jag försvinner på lunchen”