These Days -Nico

Jag drömde en mardröm inatt. I drömmen så slet jag av dig armarna av ilska, avund att du stod på löparbandet utan ens en tanke på att du blir bevakad. Jag ville få dig att förstå, mitt kloka jag ville få dig att förstå, att det du gjorde och tänkte på var fel. Den så kallade okloka delen av mig ville nog bara vinna, vara bättre, känna sig bättre, matas in av självbehag. Matas, att matas, matas av känslan istället för föda, känslan är födan. Jag kommer aldrig få dig att förstå, kommer aldrig kunna bestämma över någon annan, jag kan ju inte ens bestämma över mig själv och mina handlingar.

Nog har jag funderat över detta länge, att skriva en bok som är så blottad. Gå naken genom skolkorridoren kan inte ens jämföras med det. Det är nog ändå tiden som fått mig att bestämma mig, bara att prova. Mina tankar existerar kring en och samma sak, hela tiden. Hur ska jag då kunna koncentrera mig på att skriva om någonting annat, då jag bara tänker på och skriver om detta hela tiden? När det kommer till mig själv så har jag nog mer eller mindre blivit en expert på området, men jag kan dock inte vara säker om jag är det då det kommer till dig, eller kanske din vän. Jag kan inte säga att det blir densamma för alla, men jag kan dock försäkra dig om att det har sina liknelser. Därför så kommer jag i denna bok som du läser, skriva min egen historia. Jag kommer att förklara min egen livssituation utan några generaliseringar över att det är så för alla eller att jag är precis som alla andra. Vi är alla unika, alla har sina bättre och sina sämre sidor. Tur att allting inte är likadant, då skulle allt vara så lika. Så därför hoppas jag att du inte fastnar i det jag säger, för detta är ingen faktabok. Detta är en självbiografi och jag har bara utgått från mina egna tankar, känslor och åsikter. Jag har dock använt mig av bekantas meningar och handlingar som har varit mer eller mindre betydelsefulla i olika sammanhang. Det du kan ta med dig efter att ha läst denhär boken är att jag vill att du nästa gång vågar säga till din vän, din dotter, din son eller kanske någon okänd på gatan att det denna person sysslar med inte är rätt. Ibland räcker det med en kram, visa omtanke och visa att du ser. Du kan inte bestämma över personens val, det kan bara denne själv göra. Det är någonting konstigt med denna sjukdom, vi vill inte synas, vi vill inte att folk ska få reda på vår hemlighet, samtidigt som vi vill synas och att människor ska märka att vi går ner i vikt. Ännu en gång, det behöver inte vara så för alla men det är många jag mött med samma sjukdom som hållit med mig. Ibland har du kanske fel, att dina antaganden att personen i fråga har ätstörningar kanske varit fel. Ett annat dilemma du kan stöta på ifall du visar omtanke för en person som faktiskt har ätstörningar är att denne person kan bli aggressiv, men det är bara ett självförsvar som ätstörningen har så ta det inte personligt. Lita på mig, det är bättre att visa omtanke än att tassa på tå, låtsas som man inte ser och därefter låta ätstörningen ta över personen ännu mer. För jag tror nämligen att jag lever idag tack vare mina närmaste och de som stått kvar bredvid mig de stunder jag betett mig som ett svin. För mina närmaste har inte tassat på tå och de har inte tillåtit spöket att existera. Det är ofta det lilla du gör som kan göra underverk.

Jag ska också tala om för dig innan du kommer längre in i boken, att jag inte är den enda som skrivit om detta och sannerligen inte den sista. Som Mathilda sa till mig för två år sen. ”Emmy, prova skriva, skriv ner dina känslor och tankar så förstår du dem bättre”. För i den situation som jag varit och är i, så är det nästan omöjligt att förstå sig själv, som det säkerligen kan vara för många andra människor när det kommer till kriser eller dylikt som sker i livet. Så när det kommer till skrivandet verkar det som att det hjälper många andra och inte bara mig. Som sagt så är detta min historia och har därför också bestämt att de människor som jag skriver om, inte kommer att nämnas vid namn. Jag kan nämligen tänka mig att vissa saker som gjorts eller sagts ej vill hamna i det offentliga och jag anser det också som osportsligt om jag använder mig av privatpersoner som egentligen kanske inte vill vara med i boken. På förhand så vill jag bara tacka, tacka alla som funnits och finns i min närvaro. De som hjälpt och hjälper mig att skapa mina dagar, de som på något vis hjälper mig att göra mitt liv innehållsrikt.

Nu börjar vi.